Yngve Frej

En fråga om bildning

2011-11-22T19:00:00.000+01:00

Umberto Eco intervjuades i radion om bildning. Han oroades för att bildningen hamnat på undantag. Inte minst i Italien. Där är det inte bara ekonomisk kräftgång utan närmast en kulturell depression. I vissa avseenden har det förekommit en kulturell massaker.
Man inser snabbt när man läser om Silvio Berlusconi att bildning och kultur inte har hört till de prioriterade områdena i italiensk politik.
När det gäller den högre utbildningen har man gjort kurserna kortare och lättare.
Nu är detta kanske inte något unikt för Italien. Det är i linje med den brittiske sociologen Frank Furedis tes i boken "Vart har alla intellektuella tagit vägen?"

Ganska oroväckande tycker jag. Universiteten blir utbildningsanstalter i stället för utvecklande bildningsmiljöer.
Jag är rädd att samma öde kommer att drabba folkbiblioteken. Mer fokus på underhållning och de senaste trenderna i stället för folkbildning och kultur.

Umberto Ecos kärnargument var:
"Ingen demokrati utan bildning och ingen bildning utan demokrati."

Var sak på sin plats

2011-11-21T20:10:00.001+01:00

Det har varit en ovanligt mild höst. Inte alls som i fjol då det i mitten av november var tjugo grader kallt.
Denna mildhet kan antingen ses som en välsignelse eller som upplösning av alla tings ordning.
Det finns inget som rubbar sinnet så mycket som när något är på fel plats. Man känner sig alldeles bort i väst.
"Var sak på sin plats, skridskorna i isskåpet", som det stod i Blandaren en gång i tiden.
Ta bara damen i Norrland som blev intervjuad efter att smultron mognat i hennes trädgård i mitten av oktober. Inte var hon glad eller tacksam för det. Hon såg endast det naturvidriga i att dessa sommarbär satte frukt i det varma höstvädret.
Det var lika fel som att dricka julmust på midsommarafton.
Jag erkänner att jag också ofta bara ser hur det egentligen skulle vara, i stället för hur det i själva verket är.
Är det vinter så ska det vara vinter. Hur mycket man än hatar att klä på sig lager på lager av varma kläder.

Om hur denna vinter ska bli vet vi föga. Snö eller inte snö det är frågan.
Adolph Törneros får sista ordet i frågan.
"Vi har i Sverige två årstider blott: en vit och en grön vinter."

Dubbel ordpoäng

2011-11-09T18:38:00.000+01:00

- Har du verkligen inte, sa han.
- Nej jag har inte.
- Säkert?
- Ja det är säkert, svarade jag. Jag har ingen smartphone
eller surfmobil. Men jag har sett er. Alla ni som stirrar
intensivt på era telefoner, ej nåbara för omgivningen. Nu vet
jag vad ni gör också. Ni spelar Alfapet, eller det ni kallar
Wordfeud. Scrabble kallas det också. Alfapet var och är
ett av mina favoritspel. Därför gläder det mig att detta enkla
och lärorika spel har attraherat ett nytt segment av användare.
Han stirrade fånigt på mig. Det såg ut som att han försökte räkna
ut hur många poäng ordet segment skulle ge.
- Det finns hopp för mänskligheten, sa jag och log försiktigt.
Men nej, jag kommer inte att köpa en ny telefon i alla fall.
Däremot är du välkommen hem till mig på ett parti Alfapet.

"Boknörd". Dubbel ordpoäng!

Korparna

2011-11-08T18:49:00.000+01:00

Årets kanske starkaste prosadebut kan mycket väl vara Korparna av Tomas Bannerhed.
I tio år skrev han på den och en enig kritikerkår har höjt den till skyarna. Det är bara att instämma i alla lovorden. Boken är en gripande skildring av en tolvårig pojkes kamp för att hävda sin självständighet och frihetslängtan.
Han vill inte ta över det småländska småjordbruket efter far och mor.
I en intervju har författaren sagt att boken har självbiografiska drag. Han växte själv upp på en bondgård och ville tidigt bort därifrån. Han bor numera i centrala Stockholm och ser landsbygden som något man besöker; inte bebor.

Pojken Klas är besatt av fåglar. Vilket ger en fin kontrast till faderns jordnära krav på honom. Fåglarnas flykt och frihetslängtan.
Det har skrivits mycket om jordbrukets strukturrationalisering, småjordbrukens död, och landsbygdens omvandling. Men jag kan inte komma på någon som beskriver det så gripande ur barnets perspektiv.
Skildringen av förhållandet mellan den alltmer besatte fadern och pojken är mycket stark.
Läs och bedöm själva.

Tomas Tranströmer och Franz Liszt

2011-11-07T20:47:00.003+01:00

För en månad sedan utsåg Svenska akademien Tomas Tranströmer till årets mottagare av Nobelpriset i litteratur. Det känns fortfarande lika häftigt. Inte för att det är en svensk som har fått det utan för att det är just Tomas Tranströmer. Hans poesi har kommit att betyda mycket för mig.
Det finns ett allvar och en tillkämpad livsglädje i hans lyrik som tilltalar mig. Där finns många svarta stråk, men också många lustfyllda passager.
När jag var runt tjugo år så var jag helt såld på Harry Martinson. Både prosan och lyriken. Det finns några beröringspunkter mellan Tranströmer och Martinson. Staffan Bergsten skriver i sin biografi över Tranströmer:
"En bildsfär som slår även en flyktig läsare är naturen med växter och djur och landskapet med dess skiftningar efter tid på dygnet och året../ Den främste läromästaren på det området heter Harry Martinson. Två kärlekar har dessa båda gemensamt: den till den svenska naturen och till den svenska sommaren. Det är inte så att Tranströmer imiterar Martinson men det finns en frändskap som kommer dem att uppmärksamma likartade fenomen."
Det är också en händelse som ser ut som en tanke att Tranströmer får priset just i år. Det är nämligen precis 200 år sedan Franz Liszt föddes. Musiken är ju väsentlig i Tomas Tranströmers liv och poesi. Framförallt pianomusiken. Det finns musikreferenser till höger och vänster. Ta dikter som Schubertiana, C-dur, Allegro med haydnflaggan och haydnfickor, och så apropå Liszt, en diktsamling namngiven efter en komposition av den geniale ungraren; Sorgegondol.
Där finns de fantastiska raderna:

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de

borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys.

Meteoriter!

För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom

framtiden ända ner

till brunskjortornas år.

Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

När jag sitter och skriver det här lyssnar jag på en ny CD med Liszts pianomusik. Det är den nya georgiska stjärnan Khatia Buniatishvili som spelar så att tangenterna glöder. På skivan finns bland annat både Liebestraum och Sorgegondolen. Det är mycket bra.

Kamratfesten

2011-08-02T16:00:00.001+02:00

Läser just nu Kamratfesten av Dorothy Sayers. Den utspelar sig i collegemiljö i Oxford. Där finns ett underbart kapitel i vilket Lord Peter Wimsey och Harriet Vane företar en båttur på floden en vårsöndag.
Peter Wimsey har med jämna mellanrum under fem års tid friat till Harriet Vane men ständigt fått nej.
Under den här båtturen inser Harriet Vane att hon har vissa ömma känslor för honom.
Detta vågar hon dock ännu inte formulera i ord.

Boken är en detektivroman. Men kriminalhistorien är inte det mest intressanta med boken. I stället är det beskrivningarna av collegelivet och miljön i Oxford samt Harriet Vanes komplicerade känsloliv som gör boken intressant.

Det stora huset

2011-07-11T18:52:00.000+02:00

Det stora huset av Nicole Krauss har mötts av stark uppskattning världen över. Med all rätt. Denna välkomponerade och starka roman är mycket läsvärd.
Det är få författare som likt Nicole Krauss så sinnrikt kan bygga upp en berättelse.

Hon redovisar fyra berättelser som slutligen länkas samman. I centrum av historien finns ett gigantiskt skrivbord. Detta skrivbord och dess ägare får vi följa från andra världskrigets Budapest till dagens New York.

Ett genomgående tema i boken är förhållandet mellan föräldrar och barn. I ett fall även till ett ofött barn. Det som länkar samman personerna och historierna är alltså skrivbordet. Vad vill författaren säga med det? Bortsett från att det rent tekniskt är briljant att berätta en historia genom eller med hjälp av en möbel.
Kanske kan bokens titel ge oss en vink. Titeln syftar nämligen på namnet på den skola där den judiska lagen, Talmud, skrevs ner. Detta skedde efter att templet i Jerusalem hade förstörts. Templet skulle i stället förvandlas till en bok och man skulle be till Herren i stället för att offra till Honom.
Mannen som startade skolan var rabbi Johanan ben Zakkay. Efter Jerusalems förstörelse ställde han sig frågan: Vad är en jude utan Jerusalem? Svaret blev alltså något förenklat Talmud.

Jag hoppas att boken finner många läsare.

De första raderna

2011-07-08T18:15:00.001+02:00

Naturligtvis riskerar vi att det mojnar till natten,
sa pappan. Man kunde ha gett sig av redan efter
frukost. Men du förstår, i det här fallet måste vi vänta
på solnedgången, en stor avfärd är lika viktig som de
första raderna i en bok. De bestämmer allt.

ur Pappan och havet

Dorothy Sayers

2011-07-06T16:37:00.000+02:00

Det har nyligen kommit ut en snygg box med fyra av Dorothy Sayers klassiska deckare. Titlarna är "Oskuld och arsenik", "Kamratfesten", "Drama kring ung dansör" samt "Lord Peters smekmånad".

Det är inga nya översättningar, men varje bok har försetts med ett litet efterord av Anna-Karin Palm.

"Oskuld och arsenik" är nog Sayers roligaste bok. Där finns en skildring av en spiritistisk seans som är rätt dråplig.
Det är också i den här boken Lord Peter möter sin älskade Harriet Vane. För alla älskare av klassiska brittiska deckare är det här en välkommen utgivning. Själv är jag inte särskilt deckarfrälst, men i tonåren läste jag, liksom många andra, Agatha Christie och Dorothy Sayers. Det har säkert också bidragit till min förtjusning i England och allt brittiskt.

Stolthet och fördom

2011-07-04T20:23:00.000+02:00

Finns det någon intressantare kärlekshistoria än den mellan mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom?
Med ironisk och klar blick beskriver författarinnan alla de händelser och förvecklingar som tycks hindra de unga tu från att få varandra.
Glädjande nog har det nu kommit en nyöversättning gjord av Gun-Britt Sundström. Den är i alla delar mycket bra.

Jag läste någonstans att pensionsåldern för en översättning är ungefär 70 år. Det kan man ju ha olika uppfattningar om. En översättning kan till exempel bli en klassiker i sig. Men till och med Thomas Warburtons hyllade översättning av Ulysseus från 1946 kom ut i en reviderad version på nittiotalet. Ny forskning hade kastat nytt ljus över vissa delar.
I ett efterord skriver Warburton om sitt arbete. "Jag har inte räknat ändringarna så noga, men uppskattar dem till minst 4000 inalles. Med hjälp av denna 'ansiktslyftning' kan Odysseus, hoppas jag, överleva ända till hundraårsåldern."

Jag hoppas att Jane Austen fortsätter att finna nya läsare. Med denna nya översättning finns alla förutsättningar. Avslutningsvis ett exempel på hennes ironiska stil. Det är mr Bennets relation till hustrun som beskrivs.
"Sin hustru hade han inte inte mycket att tacka för utöver att han kunde ha roligt åt hennes okunnighet och dumhet. Det är inte den sortens glädje en man i allmänhet skulle vilja få av sin hustru, men där det saknas andra möjligheter till underhållning använder sig den sanne filosofen av vad som bjuds."

Stig

2011-06-14T17:49:00.000+02:00

Med risk för att framstå som svårt partisk.Men det måste likväl sägas. Niklas Rådströms lilla minnesbok om Stig Claesson är en fullkomlig pärla.
På lite drygt 160 sidor tecknar han en fördjupad bild av en person som ibland framstod som en karikatyr av sig själv.

Niklas Rådström kände Stig Claesson väl. Under många år umgicks de nästan dagligen. I boken skriver han framför allt om yrkesmannen Stig Claesson men också om privatpersonen. Stig var långt ifrån någon enkel person att umgås med. Han hade väldigt bestämda åsikter som då och då kunde gå ut över människorna runt omkring. Till de mörka sidorna hörde också hans alkoholism.
När det gäller konstnären och författaren pekar Rådström på Stig Claessons starka arbetsmoral och känsla för plikt. Konstnärskapet var ett arbete som måste skötas. Rådström skriver så här:

"Stigs disciplin och plikttrogenhet blev ett föredöme för mig som jag önskar att jag bättre kunnat leva upp till genom åren. Inget har påverkat mig mer under mitt skrivande yrkesliv än att bevittna och ta del i Stigs flit."

Ansatsernas bok

2011-06-08T11:02:00.001+02:00

Håkan Andersons författarskap är sorgligt okänt för de flesta. Han är född 1945, västgöte men bor sedan många år på Gotland. Sedan 2004 har han skrivit fyra romaner som tillsammans bildar en väv där berättelser och personer återkommer. De heter i tur och ordning; Breven, Om en ensamstående herre, Den vita väggen och nu senast Ansatsernas bok.
Den senaste boken utspelar sig i Tyskland under nazismen första år. Huvudperson är Constanza von Esslin. Hon är i trettioårsåldern och lever ett stilla liv på familjens gods på grund av en muskelsjukdom som gör henne allt svagare. Hennes enda glädje i livet, bortsett från tillverkningen av konstfulla gobelänger, är läsning.
I likhet med sin far älskar hon England och engelsk litteratur. Hennes förebilder och "systrar" är Emily Brontë, Elizabeth Barrett Browning och Virginia Wolf.
Hon skriver också dagbok. Ansatsernas bok är hennes egen berättelse, eller rättare sagt försök till berättelse. Hon värjer sig för det svåra som har hänt och händer runt henne. Hon gör allt eftersom tillägg och ändringar i texten.
Hon vägrar att anpassa sig efter Herr Hitler och hans anhängare. Hennes tillflykt blir litteraturen och skrivandet.

De fyra böckerna har alla en likartad, labyrintisk struktur som på något sätt bildar en helhet. De utgör en värld i sig i vilken man kan vandra fram och tillbaka.
Själv liknar författaren sina romaner vid symfonier. De är hur som helst välskrivna och mycket läsvärda.

Vårt nationalspråk

2011-06-06T17:25:00.000+02:00

Det är visst Sveriges nationaldag idag. Och det svenskaste vi har är väl ändå svenska språket. Ett rikt och och vackert språk. Så användbart sedan. Från kärleksförklaringar till snåriga juridiska texter.
Apropå juridik stötte jag på följande text när jag bläddrade i en introduktionsbok till juridiken. Det är ett utdrag från en dom i Högsta Domstolen 1974. Målet gällde en trafikskada.

Vid bedömning av om Å:s skada uppkommit i följd av trafik bör beaktas följande. Vid förflyttning från sittande ställning i en bils förarsäte till stående ställning på marken krävs en serie koordinerade rörelser. Vid nedsättande av fötterna på marken och upprätning av kroppen till stående ställning sker samtidigt korrigerande rörelser för säkerställande av kroppsbalansen. Osäkerhet kan lätt uppstå vid utförandet av erforderliga avvärjningsrörelser för att undvika fall mot marken. Urstigning ur en bil från förarsätet får därför alltid anses innefatta ett speciellt riskmoment oavsett markens beskaffenhet.

Eller för att citera Tove Jansson:

Pappa, sa mumintrollet. Pratade man verkligen sådär onaturligt på den tiden? Döm om min häpnad och lända till fröjd och min inre syn och sånt där.
Det är inte alls onaturligt, sa pappan förargad. Tror du man kan prata slarvigt när man författar?!

Kommande läsning

2011-06-01T08:03:00.003+02:00

Det låter ju lite trist att prata om en att-göra-lista när det kommer till läsning. Var finns charmen i det? Det låter mer som ett skolpensum.
För mig är det inte alls så. Jag bullar gärna upp stora högar med böcker jag kanske kommer att läsa. Låneböcker och köpeböcker om vartannat.
I måndags beställde jag från Adlibris Stolthet och fördom i Gun-Britt Sundströms nya översättning och Niklas Rådströms bok om Slas.
Den väntande bokhögen hemma innehåller bland annat; Roberto Bolaños dikter, Håkan Andersons Ansatsernas bok samt Rilkes Duinoelegier i en ny översättning.

Vad var det Falstaff, fakir skrev:

Mycken läsning gör dig klok
läs därför varje bok

Underbarn

2011-05-31T13:59:00.000+02:00

Nu har jag äntligen läst Roy Jacobsens nya roman. Den var lika bra som jag hoppades att den skulle vara.

Roy Jacobsen är en formidabel berättare. Hans förmåga att gestalta och måla upp scenerier är mycket övertygande.

Berättelsen utspelas under några år i början av 1960-talet. Huvudpersoner är pojken Finn och hans mamma.

Så småningom dyker en okänd yngre halvsyster upp och ställer allt på ända.

Skildringen av Finn och hans mamma har alla möjligheter att bli en nordisk klassiker.

Philip Roth

2011-05-18T11:46:00.000+02:00

Den amerikanske författaren Philip Roth blev årets vinnare av det internationella Bookerpriset. Det delas ut vartannat år till en nu levande författare.

Inget konstigt val alls. Hans senaste bok Indignation var riktigt bra.
Den handlar om en ung collegestudent från New Jersey som för att komma ifrån sin kontrollerande pappa söker sig till ett litet college lång hemifrån.
Där hamnar han mot sin vilja i konflikt med både studenter och vissa auktoritetspersoner. Till slut riskerar han att relegeras. Eftersom detta utspelar sig under koreakriget riskerar han då att i stället hammna vid fronten.

Det är en bok om moral och personliga ställningstaganden. Som alltid när det gäller Philip Roth är den mycket välskriven.

Noveller och Roy Jacobsen

2011-05-15T17:16:00.001+02:00

Nyss kom en ny roman av Roy Jacobsen ut på svenska. Som vanligt fick han bra recensioner. Norrmannen räknas numera som en av de främsta i Norden.
Jag har inte läst den nya romanen ännu. Däremot har jag läst en samling av hans noveller som kom för några år sedan. Den heter Det nya fönstret och består av noveller tagna från Roy Jacobsens fyra utgivna novellsamlingar. Hans debutbok var för övrigt novellsamlingen Fangeliv från 1982.

Jag har alltid tyckt om att läsa noveller och kortprosa. Mina tidigaste läsupplevelser var ju Hjalmar Söderberg och Stig Claesson. Två ganska olikartade författare. Men med det gemensamt att de på några få sidor kunde etablera en relation mellan läsaren och texten.
Kortprosan är ett koncentrat av tankar, idéer och språk. Ett riktigt konststycke. Inte alls så lättvindigt som det kan se ut.
Det är trist att intresset för noveller har varit lågt i många år. Jag har ofta försökt få låntagare att läsa novellsamlingar. Det har inte alltid fallit i så god jord. För många finns det uppenbarligen en större lockelse i en berättelse som breder ut sig över hundratals sidor. Ju tjockare böcker desto bättre författare tycks många mena.

Roy Jacobsen är en driven novellist. Fullt i klass med de stora i genren. Där finns en språklig pregnans parad med förmågan att locka in läsaren i texten. Oavsett om det handlar om vårt förhållande till döden, ondskan eller schackspelets ädla konst.

Jag hoppas att fler hittar tillbaka till novellerna och kortprosan. Kanske med hjälp av Roy Jacobsen.

De spräckliga - Hugo Hamilton

2011-05-09T17:01:00.001+02:00

"När man är liten är man som ett vitt blad som inget är skrivet på. Far skriver sitt namn på iriska och mor skriver sitt namn på tyska och sedan finns det plats för alla människor utanför som talar engelska.Vi är speciella därför att vi talar iriska och tyska... far säger att ditt språk är ditt hem och ditt land är ditt språk och ditt språk är din flagga."

Hugo Hamilton föddes 1953 i Dublin. Modern var tyska och fadern irisk nationalist som förbjöd familjen att tala engelska hemma. Man fick tala iriska eller tyska.
Författarens barndomsår präglas av denna språkliga kamp och den kluvenhet den skapar. Var hör man egentligen hemma? Är han och syskonen tyskar eller irländare?

Boken skildrar i huvudsak författarens uppväxtår i Irland. Men han skriver också om moderns ungdomsår i Tyskland under nazismen och kriget.

Jag fäste mig starkt vid den här boken. Författaren är hundra procent lojal mot sitt barndoms jag.
Trots de ibland tragiska skildringarna är den bitvis också ganska rolig.

Boken är fint översatt av Berit Skogsberg

Sånger från underjorden

2011-05-02T16:45:00.001+02:00

Sonetten är en klassisk versform bestående av 14 rader, oftast ordnade i serien 4+4+3+3. Den har också en speciell rimflätning.
Shakespeares sonetter hade dock en annan uppbyggnad. Där ordnades raderna i serien 4+4+4+2. Hans rim är också mycket friare.
Många andra stora diktare har använt sig av sonettformen.

Lars Forssell skriver i efterordet till sin sonettsamling Sånger:
Sonetten är en naturlig versform; det är därför den är svår och krävande. Den gör anspråk på Hela Människan, inte bara ekvilibristen och jonglören. Därtill har den alltför höga föredömen.

Den begåvade Malte Persson har just utkommit med en samling sonetter betitlad Underjorden.
Det är inte direkt Hades som åsyftas, utan Stockholms tunnelbana. Fast associationen till dödsriket är inte helt fel. Vi möter i dikterna många klassiska referenser. De antika myterna samsas med Dante och Rilke.
Man förnimmer sången från Orfeus, och hör Kerberos skälla i skepnad av en pitbullterrier.
Sällan har Stockholm känts så hemma i den klassiska traditionen:

Utmed den röda linjen, som pulserar
genom ett själens inre Östermalm
och dito Söder, och som transporterar
en avgrunds mörker eller vällusts kvalm

Det är mycket vackert och skickligt sammansatt.

Apropå Shakespeare så har det kommit ut en nyöversättning av sonetterna. De är tolkade och kommenterade av Eva Ström.
Så här låter de första raderna i den berömda sonett nr 18:

Ska jag likna dig vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljuv,
majs skira knoppar slits av vindens tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.

Två tjeckiska romaner

2011-04-28T14:41:00.000+02:00

När läste du en samtida tjeckisk eller ungersk roman senast? Kanske har du inte läst något tjeckiskt sedan Varats olidliga lätthet av Kundera. Det har hänt en hel del sedan dess kan jag säga.
Tyvärr har väl inte utgivningen av centraleuropeisk eller östeuropeisk litteratur på svenska varit så omfattande. Men med tanke på att de flesta länderna där nu är medlemmar i EU och kontakterna borde ha normaliserats är vår kunskap och vårt intresse för centraleuropa och östeuropa väldigt lågt.
Det nystartade förlaget Aspekt koncentrerar sin utgivning på tjeckisk litteratur. I serien Samtida tjeckisk litteratur har jag nu läst två romaner.
Föräldrar och barn av Emil Hakl och Himmel under Berlin av Jaroslav Rudiš.

Den förstnämnda handlar om en far och en vuxen son som träffas en kväll för att prata och dricka. De vandrar runt på Prags gator, besöker olika ölstugor och pratar oavbrutet om allt mellan himmel och jord.

Himmel under Berlin utspelar sig delvis i Berlins tunnelbanesystem. Som framgår av titeln anspelar den på Wim Wenders film Himmel över Berlin.
Vi får följa Petr Bem som bryter upp från Prag och åker till Berlin för att spela musik på gator och i tunnelbanan.
Han är med och bildar ett band, blir förälskad samt mer och mer fascinerad och intresserad av Berlins tunnelbanesystem.
Rudiš skriver rappt, medryckande och med en stor portion humor.

Evert Taube för femtio kronor

2011-04-06T13:58:00.001+02:00

Riksbanken presenterade idag vilka som ska pryda våra sedlar. Det blev välkända kulturpersonligheter över hela linjen. Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld.

Evert Taube hamnar på 50-lappen. Han skrev då och då om sitt eller Rönnerdahls förhållande till pengar. Här är några rader från Sjösala vals.

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,

Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner.

Sällan får han rasta - han får slita för två.

Hur han klarar skivan, kan ingen förstå -

ingen, utom tärnan i viken - hon som dök

och ekorren och finken och vårens första gök

och blommorna, de blommor som redan...

Mördaren är död

2011-03-31T13:36:00.001+02:00

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt" Denna inledningsmening från "Anna Karenina" av Tolstoj fungerar som en genomgående tanke i Stewe Claessons nya roman.
Den gamle patriarken Johannes halland har dött. Hans sex söner med familjer samlas till begravningen.
En av sönerns börjar fundera på det här med familjen. Känner vi varandra egentligen? Vilka är det som betyder mest för oss?
I samband med städning av faderns hus upptäcks ett brev som rycker alla ur den vanliga lunken. Alla måste ställa sig frågan; vilka är vi, kände vi egentligen våra föräldrar?
Mördaren är död är välskriven, medkännande och läsvärd.

Ikaros och gossen Gråsten

2011-03-30T19:25:00.000+02:00

Jag är inte lagd åt det äventyrliga hållet. Bergsklättring, ökenvandringar eller fallskärmshoppning är inget för mig.
Dessutom är jag lite höjdrädd. En spillra till man med andra ord.
Därför har jag aldrig identifierat mig med Ikaros och hans dröm om flykten i det blå. Om man däremot översätter hans dröm till att handla om inre växt och att erövra kunskap och en slags sanning i stället för att nå gudsförgätna platser. Då kan det vara något för mig.

Werner Aspenström har beskrivit det här så bra i dikten Ikaros och gossen Gråsten.

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd - såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,
som glanslöst men evigt grönskar.

Doktor Glas

2011-03-29T16:58:00.000+02:00

En kollega bad mig ta fram några citat ur Doktor Glas. De ska fungera som underlag för boksamtal.
Att ta fram bra citat från just Doktor Glas är inte så svårt. Hjalmar Söderberg är ibland en riktig citatmaskin.

Man är lite kluven inför gestalten Doktor Glas. Samtidigt som man känner en stark sympati för karln så tänker man att nu får du väl ändå skärpa dig. Grotta inte ner dig i det där, gå ut och andas lite frisk luft i stället. Glas är verkligen en sann pessimist.
Ofta blir jag dock väldigt drabbad och kan känna igen sidor hos mig själv.

Här är några vemodiga smakprov.

"Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det mera troligt jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor."

"Aldrig blir hon min; aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd, och det var inte jag som hade gjort den kritblek nu. Och aldrig skall hon med ångest i hjärtat ila över gatan om natten med ett brev till mig.
Mig gick livet förbi."

Ny litteraturutredning

2011-03-24T16:55:00.002+01:00

Det svenska utredningsväsendet har gamla anor. När någon fråga har behövt en grundlig genomlysning har staten tillsatt en utredning. Även litteraturen har fått sin beskärda del av utredningar.
Nu är det dags igen. Den nya utredningen ska ledas av förre riksbibliotekarien Tomas Lidman. Övriga ledamöter är litteraturkritikern Annina Rabe och Professor Martin Ingvar.
Det känns bra att Annina Rabe är med. Hennes åsikter om till exempel kvalitetslitteraturens roll på folkbiblioteken stämmer i mycket överens med mina.

I direktiven står bland annat att man ska föreslå insatser för att "möta de utmaningar som teknikutvecklingen för med sig”. Målet är ”ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur”.

Biblioteks roll i stärkandet av läsningen är naturligtvis viktig

Generalsekreteraren i biblioteksföreningen Niclas Lindberg säger i en kommentar:

-Av direktiven framgår att kommittén ska analysera det allmänna biblioteksväsendets roll för att främja läsning och man ska pröva om det är motiverat med förändringar de statliga stöden till bibliotekssektorn. Utredningen ska också särskilt pröva om det finns behov av att stärka skolbibliotekens ställning och föreslå relevanta insatser. En förutsättning för att bli en stark läsare att ha tillgång till böcker och andra texter som man är intresserad av. I detta sammanhang spelar biblioteken en stor roll, inte minst för barn, menar Niclas Lindberg.

Utredningen ska presentera sina förslag i september 2012.

Böcker som samtalar

2011-03-24T14:25:00.001+01:00

Har just plockat upp veckans bokpaket från BTJ. Där fanns en bok som fångade mitt intresse. "Böcker som samtalar" av Lena Kjersén Edman.
Den handlar om hur böcker och texter inspirerar till andra böcker och texter. Undertiteln är Intertextualitet, dialog, covers och kärlek.
Vid en snabb genombläddring ser jag flera intressanta infallsvinklar. Hon tar upp myter, sagor och litterära gestalter som ständigt återkommer. Det finns mängder med teman och motiv som återskapas hela tiden.

Rubriken på hennes inledning är "Att knycka är att skapa".

Ett piggsvins memoarer

2011-03-15T13:30:00.001+01:00

Man hör mer och mer om ny afrikansk litteratur. Bokmässans satsning förra året har naturligtvis bidragit. Själv har jag inte läst så mycket av den nya skönlitteraturen som har kommit. Nu har jag i alla fall läst "Ett piggsvins memoarer" av Alain Mabanckou. Han föddes i Kongo Brazzaville 1966. Nu är han professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien.
Som framgår av titeln är huvudpersonen ett piggsvin. Berättelsen bygger på den afrikanska myten om att människorna kan ha dubbelgångare i djurskepnad.
När det gäller dubbelgångare finns det två sorter. De fredliga och de skadliga. Vår huvudperson tillhör den senare sorten.
Piggsvinet berättar om tiden med människan Kibandi. Vi får oss till livs hans funderingar om människorna, dessa underliga kusiner till aporna. Det är både roligt och tankeväckande.

Taubes litterära testamente

2011-03-12T18:18:00.001+01:00

Evert Taube kände sig aldrig riktigt accepterad som stor poet och författare av den litterära parnassen. Själv ansåg han sig vara i första hand författare, inte vissångare eller artist. På något sätt drömde han om att komma in i Akademien eller i alla fall betraktas som diktarfurstarnas jämlike.
Däremot njöt han nog i fulla drag av att vara populär och känd för sina visor.

I dikten Shakespeare turnerar han skickligt dessa känslor. Att det är Taube själv det handlar om är lätt att förstå.

Drottning Elisabeth samtalar med Shakespeare.

"Varför anser de andra poeterna, och de lärde att ni inte är betydande, inte fin, ni som mer än någon av dem rört folkets hjärta, och mitt hjärta.
//
Madame, jag hyr lokaler, sade Shakespeare, jag trycker och säljer biljetter och när biljetterna är sålda, jag har ofta slutsålt, då ligger det stor makt uppå att inför publiken vara fängslande så att applåderna blir kraftiga och stämningen därigenom hög och till förmån för spelet. Jag gör därför även visheten underhållande och det är i de lärdes öron inte fint."

Den här dikten läses av Taube på en skiva som heter "Så talade Rönnerdahl". På skivan finns inläsningar gjorda mellan 1966 och 1970. Taube läser till ackompanjemang av Bengt Hallbergs orkester.
På skivan finns också ett slags litterärt testamente eller poetik. Taube förmedlar sin syn på diktkonsten.

"Är du poet så gyckla inte med orden, men bruka folkligt språk i dina dikter. Det språk som talas man och man emellan ska du ge konstens prägel i din sång. Du har som diktare en dubbel uppgift. Dels den att ge din känsla, dina syner en språklig form som var och en kan fatta. En tydlig, klar och överskådlig form.
Dels är din uppgift den att genom valet av ord, av klang, av rytm, av metaforer berika och förnya själva språket, och därvid är förenklingen huvudsak. Den uppgiften är svår. Att dikta konstlat och obegripligt kräver mindre möda. Men, ack, hur många diktar inte så. Somliga vet till slut inte själva vad de menar, och att minnas deras fraser är ju omöjligt. Men Höga visans och Homeros dikter och Pindaros poemer minns man ju lätt. Det är nog den sanna diktens kännemärken att den är språkligt klar och lätt att minnas. Hur djupt dess tanke än i grunden syftar, i bilden, i formen bör nog dikten vara tydlig, bör dikten vara klar.
Nu föds väl många språkligt kulna kväden och nervsjukt kusliga och ganska hopplöst dunkla. Man säger; tidens människa är trasig och kuslig. Giv henne då sådan sång. Men däri ju det svårare, förbliv naturlig, försök att vara naturlig. Dödsstrålens tid med larm av megafoner, den ska inte förbanna dina svärmerier.
I kaos lär man längta efter trastens flöjt."

Författare och spinnrockar

2011-02-27T17:15:00.001+01:00

Stig Claesson blev en gång uppringd av en kvinnlig bibliotekarie som ville veta vem han ansåg var Sveriges bästa författare. Efter en kort ordväxling om litterär smak och annat svarade Stig; Carl August Ehrensvärd och boken De fyra konsternas filosofi.
"Varför det, sa hon. Detta satans varför det. Därför att han och jag tycker likadant om vissa saker, sa jag. Han har skrivit att en kyrka är ful, en fiol är ful, en väderkvarn är ful, en spinnrock är ful."
Bibliotekarien menar då att Stig Claesson inte har någon smak alls. Han tycker då att hon ska ringa en författare som tycker att spinnrockar är vackra.

"När bibliotekarien lagt på luren och jag gått ett par varv i köket började jag tänka. Vem i svensk litteratur har gjort störst intryck på mig. Carl Michael Bellman kanske. En dag för längesen, strax före andra advent då jag var en smula nedtryckt av granlukt, hittade jag en teckning som Bellman gjort av sig själv. Under teckningen står det:
Här sitter jag naken full och ful
...Och snart är det jul.
Jävligare än så kan man inte ha det och raderna fick mig att avstå från att gå i Riddarfjärden."

Citaten är hämtade från Vad man ser och hedrar utgiven 1998.

Debutantpris

2011-02-25T11:13:00.000+01:00

Helena Österlund får Borås Tidnings debutantpris. Hennes diktsamling heter "Ordet och färgerna".

Juryns motivering: "För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord".

Om natten i Chile

2011-02-21T16:42:00.001+01:00

Finns det ett särskilt helvete för författare och konstnärer som medvetet eller omedvetet löper maktens ärenden?
Med makten menas i detta fallet en militärdiktatur.
Om natten i Chile av Roberto Bolaño handlar om författaren och katolske prästen Sebastián Urrutia Lacroix.
Han ligger på sin dödsbädd och ser tillbaka på sitt liv. Under loppet av en natt försöker han rättfärdiga sig själv och sina gärningar inför en gestalt han kallar den åldrade ynglingen.

"En del punkter måste redas ut. Så jag ska stödja mig på ena armbågen och lyfta på huvudet, mitt ädla huvud som darrar, och i minnets vrår leta rätt på de handlingar som rättfärdigar mig och därmed motbevisar de skändligheter som den åldrade ynglingen har spritt ut för att ge mig dåligt rykte, allt under en blixtrande natt."

Bokens 150 sidor är en enda lång ordström av försvar och förklaringar. En blandning av försvarstal och bekännelse.
Den åldrade ynglingen hänger envist kvar. På samma sätt som alla våra tidigare jag gör. Det är smärtsamt att konfronteras med den du var vid tjugo års ålder.
Livets serie av händelser bildar det skal som formar oss, antingen vi vill eller inte. Kvar står dock det rimliga kravet att leva så anständigt det går.
I ett avsnitt av boken undervisar Urrutia den chilenska juntan i ämnet marxism. Det gäller att lära känna fienden.
Litterära aftnar hålls i ett hus där det samtidigt sker tortyr och utfrågningar av regimkritiker.
Ju längre natten lider, desto svårare får berättaren att rättfärdiga sina handlingar. Var går egentligen gränsen innan skitstormen bryter lös?

Små bokförlag

2011-02-16T19:08:00.002+01:00

Tack och lov för små bokförlag som satsar på utgivning av kvalitetslitteratur. Vi har till exempel Sekwa, som företrädesvis ger ut kvinnliga författare som skriver på franska. Muriel Barbery, hon med Igelkottens elegans finns här. Likaså Claire Castillon, som jag skrivit om tidigare.

Vidare har vi Weyler Förlag, som bland annat ger ut afrikanska författare, till exempel Deon Meyer.

Elisabeth Grate Bokförlag ger också ut franskspråkig skönlitteratur. Här finns nobelpristagaren J.M.G Le Clézio.
Igår läste jag en fin bok utgiven av Elisabeth Grate; Kullen av Jean Giono. Den gavs ut på franska 1929.
Jean Giono (1895-1970) föddes och levde hela sitt liv i norra Provence.
De flesta av hans böcker handlar om samspelet mellan människorna och naturen. Företrädesvis utspelar de sig i Provence.
Boken är suveränt översatt av Jan Stolpe.

Drömmen om ett bibliotek

2011-02-16T19:00:00.007+01:00

Det är mycket prat om inredning och ombyggnad nu. I alla TV-kanaler finns det en uppsjö av program, och antalet inredningstidskrifter bara ökar.
Har det inte blivit väl mycket?

Några som tycker det är Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Deras nya show på Berns, "Ljust och fräscht", handlar om vår besatthet av boendet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag bryr mig om hur jag bor. Men det jag främst drömmer om är att någon gång kunna inreda ett bibliotek.
Just nu är mina böcker spridda över två rum. Eftersom jag lever ensam är det inte något större problem. Men att kunna samla boksamlingen i ett särskilt rum ligger överst på min inredningslista.
Biblioteket på bilden är författaren Alberto Manguels eget. Riktigt så stor är inte min samling.
Manguel skrev för några år sedan en bok om bibliotek och boksamlande, "Nattens bibliotek". Måsteläsning för alla älskare av bibliotek och böcker.

Spådom

2011-02-14T20:00:00.001+01:00

Magnus Dahlströms nya roman, "Spådom", har hälsats med ovationer.
Romanen, som är hans första på femton år, är uppdelad i tre avdelningar. Berättarna är tre representanter för det offentliga samhället. En läkare, en polis och en socialarbetare.
Jagberättelserna är otroligt detaljrika. Rum och situationer beskrivs utförligt. På ytan kan det kännas som en massa onödig information, rent av tråkigt. Men under ytan kokar det. Som i hans tidigare romaner och pjäser finns en ständig oro närvarande. Tidigare manifesterades det ofta våldsamt. Så inte här.
Det subjektiva, detaljrika språket visar hur de tre huvudpersonerna utvecklar mer och mer paranoida drag.
De känner sig alla påpassade av en eller flera personer. Man väntar hela tiden på att ett utbrott ska ske. Men vi förstår så småningom att det bara är hjärnspöken.
De tre avdelningarna anknyter till varandra. Antagligen utspelas de i samma lilla stad. Den sista delen knyter delvis ihop den första.
Jag vill gärna citera Jonas Thente i DN:
"Med dessa tre fallstudier, i denna stora återkomst, har Magnus Dahlström i ett slag givit den svenska romanen skärpa och höjt dess grad av angelägenhet"

Några ord om folkbibliotek

2011-02-12T17:31:00.001+01:00

Det förs en debatt om folkbibliotekens kärna och verksamhet i olika medier. Egentligen är det inte en debatt utan flera. Det handlar dels om driftsformer, exempelvis Nacka, dels om folkbibliotekens så kallade kärnverksamhet.
Vad är vi till för, och för vem eller vilka. Det här inlägget kommer att handla om det senare.

Det finns en tendens till passivitet och feghet, särskilt på chefsnivå. Men också bibliotekarier på golvet får något ängsligt i blicken om man börjar prata om kärnverksamheten, litteraturförmedlingen, och hävdandet av skönlitteraturens berättigande på egna meriter.
I stället vill man vara alla till lags, inte formulera en klar och tydlig målsättning och inriktning för verksamheten.
Från att ha varit ett fäste för kunskap och kvalitet håller folkbiblioteken på att degraderas till passiva serviceutförare utan ryggrad.
Bibliotekarien förvandlad till bodbetjänt a la Sjökvisten i en Åsa Nisse-film. "Får det lov att vara lite bröllopskonfekt, fröken Britta?"
Nu låter jag nästan som en dinosaurie från biblioteksurtiden. Självklart ska vi vara lyhörda för användarnas önskemål. Men vi ska vara det utifrån en fastställd plan för verksamheten som baseras på kunskap och känsla för kvalitet.
Det viktigaste tycks inte längre vara att stå upp för litteraturen och dess egna kvaliteter. Numera relativiseras allting. Kan det inte användas i ett bestämt syfte ska det bort.
Diskussionen om litteraturen som konst, värdet av skönlitteraturen för dess egen skull, är närmast obefintlig.

Tanken att vi är en del i en lång kedja av ord och kunskap. Tanken att vi någon gång kan göra skillnad. Detta saknar jag i dag.

Det har nyligen kommit ut två böcker om folkbibliotek på BTJ Förlag. Den ena, "Folkbibliotekens framtid?", är en intervjubok där ett antal personer inom och utanför biblioteksvärlden ger sin syn på biblioteken i dag och i morgon.
Den andra boken, "Där människor och tankar möts", handlar om bibliotekens förhållande till folkbildningen.
Båda böckerna anbefalles till läsning.

En annan bok som delvis inspirerat till det här inlägget är "Vart har alla intellektuella tagit vägen?", av den brittiske sociologen Frank Furedi.
Furedi driver tesen att kultureliten i sin rädsla för att betraktas som elitister slutar prata om kvalitet och kulturella eller intellektuella krav. Man vill i stället framstå som antielitister och på vanligt folks sida. Detta gör de genom att sänka alla ribbor som finns, så att alla ska komma in utan ansträngning.
Furedi menar att i stället klappar man folk på huvudet och säger att det här är för svårt för dig, bry dig inte om det. Vi ska skydda dig från "störande kulturella och intellektuella krav. Resultatet blir att förflackningen sprider sig."
Vuxna människor behandlas som barn.
I första hand behandlar boken universitetsvärlden, men exempel hämtas även från biblioteksområdet.

Avslutningsvis vill jag bara varmt rekommendera romanen 2666 av Roberto Bolano. En helt lysande bok, den bästa jag läst på länge. 1000 sidor spänstig, grym och stimulerande prosa. För den som vill veta mer om boken finns det faktiskt en artikel på Wikipedia.

Livets mening och andra bekymmer

2010-12-27T20:28:00.001+01:00

Herr Josephson och Mister Test är instängda i Teaterslottet. Utanför försöker en uppretad folkmassa tränga sig in. De båda vännerna har satt sig före att lösa den eviga frågan om livets mening.
Det är den yttre handlingen i boken "Livets mening och andra bekymmer" av Ulf Peter Hallberg och Erland Josephson.
Författarna samtalar om livet och konsten. Texten baseras på åtskilliga möten och samtal under tjugo års tid.
Tidigare publicerade texter av Erland Josephson har vävts in i boken.

Det är en mycket roande och tänkvärd läsning om konsten och livet som bjuds. Vi får också veta en hel del om yrkesmänniskan Erland Josephson. Kanske är boken en förtäckt biografi?

Boken har fått epitetet "konstroman". Texten genomsyras av en tro på konstens möjligheter. Trots att den från tid till annan hotas av krafter som vill tona ned dess betydelse, och som i stället vill hävda dess obegriplighet för "verklighetens folk", detta avskyvärda begrepp. Den uppretade folkmassan utanför Teaterslottet får symbolisera detta.
De vill, uppmuntrade av kulturministern, storma byggnaden och göra om det till ett nöjespalats. Allt medan våra vänner fortsätter sitt samtal.
Något svar på frågan om livets mening får vi så klart inte. Det är vägen som är mödan värd.
I vissa ögonblick kan vi skymta en mening. Till exempel genom konsten. Annars är livet så som Shakespeare säger i "Stormen"

"We are such stuff as dreams are made on, and our little life is rounded with a sleep."

I Hagbergs översättning:

"Af samma tyg, som drömmar göras av, vi äro gjorda, och vårt korta liv omfamnas av en sömn."

Vargas Llosa

2010-12-07T14:16:00.000+01:00

Nu har årets nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, landat i Sverige. Traditionsenligt inleddes besöket med en presskonferens i Börshuset. Jag vill gärna citera några rader från Svenska Dagbladets referat av presskonferensen..

Första frågan gäller vilket budskap han vill ge med sina böcker.

–Jag vill inte ge några budskap, jag vill berätta historier. Jag vill att den roll som litteraturen spelar i våra liv blir större. Litteraturen vidgar våra vyer och sinnen, det är meningen med mitt skrivande, säger Vargas Llosa.

Klockan 17.30 idag håller han sin Nobelföreläsning. Jag länkar till sidan där föreläsningen kommer att publiceras. Klicka här.

Litteraturpris till Peter Törnqvist

2010-12-01T11:29:00.001+01:00

Peter Törnqvist får Svenska Dagbladets litteraturpris 2010.

Mycket välförtjänt tycker jag. Hans senaste roman Kioskvridning 140 grader, är en av årets bästa svenska romaner. Mitt första inlägg i den här bloggen var för övrigt en uppmaning att läsa boken.

Boken utspelar sig på 1970-talet i en liten by på gränsen mellan Småland och Västergötland. En för mig välbekant trakt. Boken är delvis skriven på en slags sydsvensk dialekt som ligger bra i munnen.
Det är ingen luftig roman utan författaren har som han själv säger "köttat på".
"Högt och lågt, mikro och makro, allt i samma gryta".

Det har blivit en egensinning och humoristisk bok om livets kongeniala myller. Man får också veta en hel del om torvupptagning.

Litteraturen på undantag

2010-11-27T17:51:00.001+01:00

Vad är folkbibliotekets roll i dag? Vilket är vårt uppdrag? Se där några brännande frågor så här i adventstider.
Jag brukar med en dåres envishet mala på om böcker och läsfrämjande arbete.
Vår uppgift är att tillhandahålla litteratur och information.
Det finns tyvärr en ängslighet i biblioteksvärlden. Man vill vara alla till lags. Det viktigaste argumentet för folkbibliotekets existensberättigande är att det ska vara en mötesplats. För vad? Får jag höra en kulturchef eller kulturpolitiker prata om "kommunens vardagsrum" en gång till osäkrar jag min litterära revolver.
I lördagens Svenska Dagbladet skriver Annina Rabe om bibliotekens roll och detta envisa mantra om mötesplatser. Läs artikeln här.

Låt oss hoppas att kunskaperna om litteraturens betydelse inte förskingras.

Två av höstens bästa böcker

2010-11-24T09:10:00.005+01:00

Jag har just läst ut två av höstens absolut bästa svenska böcker. De har inte mycket gemensamt, mer än att de är rasande bra skrivna. Det handlar självfallet om Sigrid Combüchen och Torgny Lindgren.

Torgny Lindgrens bok, Minnen, är som titeln antyder självbiografisk. Fast inte utan motstånd. Han hävdar att han inget minns. På det sättet liknar den en annan av årets bästa böcker, Kjell Espmarks Minnena ljuger. Vi kan aldrig veta om det vi minns är sant.

Huruvida Torgny Lindgrens minnen är sanna eller inte spelar ingen roll för bokens läsvärde, och det är i sanning högt.

Sigrid Combüchen är en gudabenådad författare. Hon kan mycket väl vara den, tillsammans med Per Olov Enquist, som skriver bäst av alla svenska författare. Författarens skicklighet borgar inte alltid för att läsningen är fylld av glädje. Ibland kan en stil ligga som ett raster framför berättelsen.
Så är inte fallet med Combüchens Augustprisade bok Spill.

Boken har som ram en brevväxling mellan romanfiguren Sigrid Combüchen och en gammal dam som heter Hedda Langmark. Med utgångspunkt från Heddas brev skriver berättaren/Combüchen en berättelse om ett år i Heddas liv. Det året hon fyller tjugo.
Romanen är samtidigt en metaroman. Vad får man och vad kan man skriva? Vad är fiktion och vad är sanning?
Där var visst en beröringspunkt med Torgny Lindgren i alla fall.

Ränderna

2010-11-06T16:12:00.004+01:00

Ränderna är en poetisk, vacker och lite melankolisk bok. Stundtals är den också ganska rolig. Magnus Florin har en aforistisk stil med ordlekar, oväntade vändningar och infall.
Boken handlar om sorg och saknad. Efter vad tänker jag inte berätta. Det uppenbaras allt eftersom man läser.
Bokens berättare ägnar sig åt en slags undersökning. Han använder sig av fotografier för att sätta ihop olika berättelser kring sitt tema. Han träffar också en lekterapeut som jobbar med barn i olika svårigheter. Berättaren frågar sig en gång om han kanske besökte institutet som barn. Det finns en sorg som härrör från barndomen.

Så det här med ränderna. Berättaren är fascinerad av ränder i alla former. Det är också kanske något från barndomen.
"Jag ser fortfarande ränder överallt, vart jag mig i världen vänder ser jag bara polkagrisar.."

Ränderna är en bok som gör mig varm om hjärtat.

Filosofins tröst

2010-11-03T10:51:00.004+01:00

I morse lyssnade jag på eko-nyheterna i P1. Det var ett inslag om att det föreslås bli avdragsgillt att skänka pengar till välgörenhet. Men bara för privatpersoner. En representant för någon företagarorganisation menade att även företags gåvor skulle vara avdragsgilla. Hennes tyngsta argument, i alla fall enligt henne, var att Sverige snart var det enda landet som inte hade denna möjlighet.
Då kom jag att tänka på filosofen Sokrates. Han som gick runt i Aten och stack hål på alla tomma argument som atenarna förfäktade. I en diskussion med retorikläraren Polos sa han:
"Snälla Polos! Du försöker vederlägga mig med retoriska medel, så som folk tror sig vederlägga motståndare i domstolarna."

Sokrates poäng var att argumentets giltighet inte beror på majoritetens vilja utan på logiska resonemang.
Alain de Botton skriver i boken Filosofins tröst: " vi (får) inte låta oss skrämmas av bristfälliga argument, även om de framförs av retoriklärare, mäktiga generaler eller välklädda aristokrater från Tessalien."

Detta kom jag att tänka på vid frukostbordet i morse. Huruvida gåvor bör vara avdragsgilla eller inte har jag ingen åsikt om.

Boken Filosofins tröst är för övrigt en rik källa att ösa ur. de Botton skriver också om bland annat Montaigne och Schopenhauer.

Döda vita män

2010-10-17T14:47:00.003+02:00

Hans namn var egentligen Eric Blair. Några kallade honom Englands ärligaste författare. Vi känner honom som George Orwell.
Han var en radikal samhällskritiker samtidigt som han närmast kan betraktas som värdekonservativ. Hans största glädje var blommor. I sin kolumn i tidningen Tribune fick han i bland på pälsen för sina naturlyriska betraktelser. En arg dam meddelade honom att blommor var småborgerliga.
Det är antagligen den här till synes motstridiga personligheten, radikal och konservativ, som tilltalat skribenten Johan Hakelius så mycket att George Orwell fått en plats i boken "Döda vita män".
Här får vi möta ett antal mestadels konservativa och excentriska brittiska gentlemän. I en del fall inte särskilt gentlemannamässiga.
De är ofta överklassiga, några mer udda än andra. En del är rent av ganska motbjudande. Det de har gemensamt är att de alla på något sätt gick emot strömmen.

I Hakelius skildringar blir de trots allt ganska charmiga i sin politiska inkorrekthet.

Några namn i mängden är skådespelaren Sir Alec Guinness, författaren Evelyn Waugh och Tory-politikern Alan Clark.

Pär Wästberg skriver några rader om George Orwell i sin nya memoar "Hemma i världen".
Vi får veta att Orwell ville bli begravd i en en engelsk by. Detta ordnades med hjälp av tidningsägaren och vännen David Astor. Astor ägde på den tiden dagstidningen the Observer. Byn heter Sutton Courtenay i grevskapet Oxfordshire. På gravstenen står det: Eric Blair 1903-1950.

Läsa och älska

2010-10-13T16:35:00.005+02:00

Att läsa om läsandets glädje och skrivandets vedermödor är oftast intressant. Dels för att man själv kan få vissa insikter, men lika mycket för att det säger en hel del om författaren själv.

Per Wästbergs nya memoar, Hemma i Världen, handlar inte så mycket om själva skrivandet. Mer om privata och offentliga händelser.

I ett par passager nämner han sitt skrivande. Följande rader tycker jag särskilt mycket om.

"Läsa, älska - det är att försöka förstå en annan, förlora sig själv i en annan, boken, den älskade."

Den liknelsen har jag inte stött på tidigare. Att jämföra boken med en älskad.
Känslan i nästa citat är mer välbekant.

"Läsa och skriva är delar i ett klargörande livsexperiment - för att begripa mer av tillvaron eller komma fram till en förtröstan på att man inte lever på tvärs mot sina innersta strömningar."

Under lejonets blick

2010-10-05T18:59:00.003+02:00

Maaza Mengistes debutroman "Under lejonets blick" har väckt uppmärksamhet världen runt.
Året är 1974 och den egyptiska revolutionen inleds. Kejsare Haile Selassie störtas och en brutal kommunistisk diktatur etableras.

Mengiste skildrar hur regimens våldsexcesser påverkar människorna i romanens centrum. Vi får följa en familj och se hur sammanhållningen påverkas av det oerhörda tryck den utsätts för.

Hon skriver både smärtsamt och vackert, och man känner en stark samhörighet med bokens huvudpersoner. Det är en viktig bok som ger oss en inblick i händelser som vi vet alldeles för lite om.

Ännu mera Bruegel

2010-09-24T15:59:00.003+02:00

En tidigare okänd Brugel-målning har dykt upp i Spanien. Målningen ägs av en privatperson som inför en försäljning lät restaurera den. Man fann då en signatur som visade sig vara av Bruegel.
Ägaren hade ingen aning om att det kunde vara en Bruegel

Läs mer

Valters bibliotek

2010-09-23T07:44:00.002+02:00

I går skulle jag bläddra lite i en bok av Stig Claesson. Då fick jag ett urklipp från en av hans krönikor i Metallarbetaren i min hand.
Det hade rubriken "Valter är död". Valter hade affären i en grannby när jag växte upp. Affären fungerade också som biblioteksfilial. Nu hade alltså Valter gått bort och Stig oroade sig för att kommunen skulle passa på att dra in utlåningsstationen.
Jag kan inte avhålla mig från att delge er slutet på krönikan.

"Det var mycket folk på hans begravning har jag hört. Jag hade velat vara där och ljugit ihop att jag var utsänd av Sveriges författarförbund för att säga det enkla ordet: Tack!
Och om jag haft mod skulle jag i kyrkan inför allt folket läst en dikt av Hjalmar Gullberg.../...
Menigheten kanske inte riktigt skulle förstå. Kanske inte handelsman Valter heller. Men biblioteksföreståndare Valter skulle förstått. Gud nåde den som ger sig på Valters bibliotek i Grönahög socken i Älfsborgs län. Minns att ödet räknar klockans slag med decimaler."

En riktigt bra bok

2010-09-22T08:08:00.000+02:00

Nam Le kom som båtflykting till Australien tillsammans med sin familj när han var ett år.

Han läste juridik och arbetade ett tag som advokat innan han började skriva.

Båten är hans debutbok och den har mötts av lysande recensioner över hela världen.

Boken består av sju noveller som utspelar sig i olika delar av världen. Den är mycket välskriven.

Pieter Bruegel

2010-09-20T15:30:00.001+02:00

Kunskapskanalen sände häromdagen ett program om den flamländske konstnären Pieter Bruegel d. ä. Han levde på 1500-talet och är enligt min ringa mening i konkurrens med Velázquez och Goya en av de främsta genom tiderna.

Flera av hans efterlämnade målningar är folklivsskildringar med stor detaljrikedom. Bruegel känns så modern. Han skildrar vanliga människor, män, kvinnor, barn som leker, bönder och borgare.
I motsats till den italienska stilen, med nakna små keruber på vita molntussar.

Klicka på bilden så får ni se den högupplöst.

Nobelprisspekulationer

2010-09-19T16:46:00.003+02:00

Nuförtiden går det att satsa pengar på nästan allt. Jag såg i tidningen att man börjat oddssätta tänkbara nobelpristagare i litteratur.
Favorittippad hos bolagen är den syrisk-libanesiske poeten Adonis. Högt upp på listan finns också Philip Roth och Joyce Carol Oates. Alltså de namn som alltid nämns inför beslutet.
Hur Svenska Akademien sedan beslutar är en annan femma.

Akademien har förresten givit ut en intressant skrift om litteraturpriset. Häftet heter kort och gott "Nobelpriset i litteratur".
Här beskriver man priset och hur själva prisarbetet går till. Det intressantaste kapitlet, "Värderingarnas historia", går igenom vilka perspektiv och just värderingar som styrt urvalsprocessen.
Under 20-talet såg man till den "vidhjärtade humaniteten". Under 30-talet tänkte man på den "vanlige läsaren". Senare tider har premierat banbrytare och okända mästare.

För att återknyta till årets spekulationer. 2005 träffade jag Adonis på bokmässan i Göteborg. Eftersom jag inte behärskar arabiska, men han talar franska, så lyckades vi i alla fall utbyta några ord.
Han signerade en bok. På arabiska. Han frågade vad jag hette, och för att inte krångla till det för honom, kallade jag mig Jean Eric.
Signeringen tar upp en halv sida. Den arabiska skriften är vacker, men jag har ingen aning om vad det står.

Slutligen några rader av Adonis.

Jag dyrkar denna fridfulla sten
Jag har sett mitt ansikte i dess ådring
Jag har där sett min förlorade poesi

Änglaansiktet med djävulspennan

2010-09-13T07:45:00.004+02:00

Låt er inte förledas av titeln på Claire Castillons novellsamling; "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska".
Det handlar inte om någon ljuv eller romantisk kärlek. Snarare tvärtom.
Temat är parrelationer. Älskande, föräldrar och barn, syskon.
Hon beskriver besatthet, psykisk sjukdom, empatibrist, ibland ren ondska, men oftast bara bristande kommunikation.

Hon har en svart humor som gör att man ändå kan känna ett litet hjärta som längtar och älskar. Eller som hon själv säger:

"Jag berättar inte odelat vidriga historier. Mina texter innehåller alltid ömhet: den ena handen slår medan den andra smeker."

Nyfikenhet får oss att läsa

2010-09-12T17:38:00.003+02:00

Lördagens understreckare i Svenska Dagbladet var intressant. Den tangerar några tankegångar i mitt förra inlägg.

Varför läser vi skönlitteratur?

Den amerikanska litteraturvetaren Blakey Vermeules svar på frågan är att det handlar om skvaller.

"Vi vill veta hur andra människor är, inte i största allmänhet utan i det enskilda fallet."

Läs understreckaren här.

Biografivågen

2010-09-08T19:12:00.002+02:00

Intresset för böcker med verklighetsbakgrund tycks bara öka. Det gäller både dokumentärromaner och renodlade biografier.
Jag har mött låntagare som bara vill läsa böcker om verkliga personer och verkliga händelser.
Det verkar finnas en misstänksamhet mot fiktionen. Om en bok är på låtsas är den bara meningslös.
I själva verket är det ofta så att man med hjälp av fiktionen får syn på sådant man annars inte ser.

Jag är en ivrig romanläsare, men läser även då och då biografier. Oftast om författare eller scenkonstnärer.
Ett nytt exempel på biografivågen är att tidningen Vi har startat en systertidning som heter Vi Biografi.

En fin människoskildrare i det lilla formatet var Jolo. I samlingen med det passande namnet Människor får vi möta både kända och okända personer. Det rör sig om både intervjuer och precisa betraktelser. Bland annat får vi möta möta Fritiof Nilsson Piraten.

En annan som har skildrat ett möte med Piraten är Stig Claesson. I boken 21 berättelser skriver han om när han och Piraten skulle göra slut på ett förskott.

De reser naturligtvis till Köpenhamn. Piraten vet hur man hanterar ett förskott.
Till slut hamnar de på Tivoli. Piraten börjar bli lite trött och somnar på en uteservering.
Vid borden bredvid sitter en grupp småskollärarinnor från Landskrona. De upptäcker Piraten och vill väcka honom och be honom berätta en historia. Det skulle bli ett minne för livet. Stig försöker få dem att låta bli. Han säger att den gamle mannen är trött och vill vara i fred.

De ger sig inte och till slut vaknar Piraten. Fan verkar flyga i honom. Han ställer sig på ett bord och börjar berätta.

" Och berättaren tar till orda. Och han berättar för dessa oskyldiga damer och för vem som vill höra på en lång berättelse, en av de mest skabrösa soldathistorier jag någonsin hört. Sen sätter han sig igen. Folket skingras. Lärarinnorna reser sig i den mån dom inte svimmat eller dånat och avtågar. Jag vill krama den gamle gubben kyssa hans panna och säga att nog visste jag att du var en namnkunnig berättare men att du samtidigt så som gamla tiders domedagsprost kunde avrätta, det visste jag inte."

Gösta Ekman

2010-09-07T16:17:00.005+02:00

Äntligen, vill man utropa, finns det en rejäl biografi över Gösta Ekman. Den är skriven av Klas Gustafson och är utgiven av Leopard förlag.

Gösta Ekman har givit författaren tillgång till dagboksanteckningar och andra privata papper. Detta plus Göstas egna kommentarer gör att man får en bra bild av vad som driver honom, både som konstnär och människa.

Klas Gustafson har tidigare skrivit läsvärda böcker om Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk

Legend ställer ut

2010-09-02T21:24:00.003+02:00

Bilden här till vänster är målad av en av de största artisterna och låtskrivarna under 1900-talet. Bob Dylan. I dagarna öppnar en utställning på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Utställningen består av cirka 40 målningar med inspiration från Brasilien. Av det lilla jag sett i media, så verkar det vara riktigt bra.

Jag har alltid gillat Bob Dylan. Både textmässigt och musikaliskt. En paradox är att en av de bästa "dylanlåtarna" inte har skrivits av mästaren själv. Jag tänker på Donovans "Catch the wind". När man hör den så låter den som en perfekt tidig Dylan. För mig är den en riktig pärla.

Svenskarnas hundra städer

2010-08-25T19:16:00.004+02:00

Ibland stöter man på böcker man bara inte kan låta bli att tycka om. I det här fallet rör det sig om något så osexigt som ett diktverk om svenska städer skrivet på latin i slutet av 1600-talet. Författaren hette Olof Hermelin och han var professor och ämbetsman vid det kungliga kansliet.
Han föddes i Filipstad 1658 och försvann i samband med slaget vid Poltava 1709. Troligen dog han i anslutning till slaget, men det finns vittnesmål om att han fanns i rysk fångenskap flera år efteråt.

Boken heter Hecatompolis Suionum, eller Svenskarnas hundra städer som den heter på svenska.
Först i år, 2010, ges boken ut för första gången. Översättningen är gjord Tore Wretö.
Texten har rekonstruerats från en handskrift av Bengt E. Thomasson och Hans Helander.

Dikterna behandlar alltså dåtidens samtliga svenska städer. Även de i Finland.

Som exempel ska jag ge dikten om Ulricehamn, dåvarande Bogesund.

Bogesund

Nära Åsundens strand jag har av gammalt min boplats,
där en leende bygd böljande står för min syn,
liksom den sjö som en gång av Stures blod blivit färgad,
då han ledde sitt folk kraftfullt mot danskarnas här.
Jordbruket lönar sig väl liksom boskap; från skogarna hämtas
tjära; och byarna här för vad de alstrat till torgs.

Mörkrets hjärta

2010-08-23T08:00:00.000+02:00

Joseph Conrad föddes 1857 i ryska Ukraina av polska föräldrar. När han var sjutton år gick han till sjöss. Han blev så småningom brittisk medborgare.
Efter att ha slagit sig ner i England inledde han sin bana som författare. Hans författarspråk blev engelska. Många av hans berättelser handlar om livet till sjöss.

Hans mest omtalade roman är Mörkrets hjärta som kom 1902. Först 1960 kom den i svensk översättning.
Berättaren är en sjöman vid namn Marlow. Han dyker för övrigt upp i flera av Conrads berättelser.
Boken handlar om den belgiska exploateringen av Kongo. Mest handlar den om vad denna exploatering gör med människorna. Både utövare och drabbade.
Vad händer när en så kallat civiliserad människa skådar mörkrets hjärta. De egna rädslorna och fasorna.
Bokens huvudperson, Kurtz, har skrivit en uppsats till försvar för sina och européernas metoder. Den avslutas med ett handskrivet tillägg bestående av orden "ohyggligt, ohyggligt."

Dessa handelsagenter trodde sig vara helt vanliga, hyggliga människor. Till försvar hävdades den europeiska civilisationens förträfflighet.
Conrads bok blir ett slående exempel på rasismens historia och ursprung. Författarens indignation finns hela tiden under ytan.

Det finns många exempel i historien på att vanliga människor som hamnar i ovanliga situationer tillgriper onda handlingar.
Ett exempel från 1990-talet är Rwanda. Ena dagen lånar man en hammare av grannen. Nästa dag blir grannen ihjälslagen av samma hammare. Helt vanliga, hyggliga människor.

Pär Rådström skrev en gång:

"Vanliga, hyggliga människor är det räddaste jag är för."

En sak i taget

2010-08-21T17:28:00.003+02:00

Ofta får man höra att det så bra att lyssna på ljudböcker för då kan man göra något annat samtidigt. Jag kan inte förstå det. Själv måste jag göra en sak i taget. Antingen TV eller armhävningar; radio eller läsning. Sällan samtidigt.
Detta kanske är en brist hos mig. Jag vet inte.
När det kommer till läsning är jag bestämd. Då ska det banne mig vara tyst. På resa kan man gå in i en tunnel och skärma av omgivningen. Men helst inga intryck utifrån. Återigen, det kanske är en psykologisk brist hos mig. Eller är det könsbundet?

Jag hade en diskussion med en låntagare för en tid sedan. Hon tyckte det var så bra att hinna med så mycket samtidigt som hon lyssnade på böcker. Jag framförde min skepsis, och hävdade att jag trivdes bäst med en fysisk bok i min hand. Kontentan av hennes svar var att jag hade väl inget bättre för mig. Det stämmer kanske.
För mig är i alla fall läsningen viktig. Det är inte bara ett tidsfördriv eller underhållning. Möjligen ett underhållande av själen, om man får vara lustig och pretentiös på samma gång.
Det finns så mycket att att upptäcka om världen och sig själv genom läsning. Därför kostar jag på mig att göra en sak i taget.

Strindbergs Oväder

2010-08-17T08:20:00.003+02:00

Av August Strinbergs pjäser håller jag den lilla enaktaren Oväder högt. Tillsammans med bland annat Spöksonaten och Brända tomten skrevs den för Intima teatern 1907.

I pjäsen möter vi bland annat två äldre män. De kallas bara Herrn och Brodern.
Pjäsens intrig rör sig kring Herrn, hans före detta hustru och deras dotter.

Det finns många minnesvärda repliker i pjäsen. Vid ett tillfälle säger Herrn:

- Ja, tiden går fort, när den väl har gått, men medan den pågår är den dryg...

När jag läser den repliken hör jag Erland Josephsons röst. Han spelade Herrn i en radioversion i regi av Ingmar Bergman. Brodern spelades av Ingvar Kjellson. Det var en fulländad föreställning.

Pjäsen utspelar sig en dag i augusti. Det har varit en varm sommar. I slutet av pjäsen, när allt har återställts, sitter Herrn och Brodern på en bänk och väntar på att lykttändaren ska komma och tända gatlyktan för första gången efter sommaren. Ett åskoväder har just passerat. En parallell till de dramatiska händelserna på scenen.

Herrn: Första lyktan! Nu är det höst! Det är vår årstid gubbar! Det börjar skymma, men då kommer förståndet och lyser med blindlyktan, så han inte går villovägar.

Getingsommar

2010-08-16T08:00:00.003+02:00

Tillbringade en del av söndagen med att se på knattefotboll. Solen sken på stora och små. Det har varit en varm sommar. Den varmaste på länge. De som var med jämför med sommaren 1959. En likhet är att det varit gott om getingar. Definitivt en för mycket. Av någon outgrundlig anledning hamnade den innanför min tröja, blev självfallet förbannad och stack till.

I slutet av augusti 1959 skriver Pär Rådström så här i Aftonbladet:

"Det har varit ovanligt lite prat om rötmånad i år. Jag har inte sett några sexbenta kalvar födas och storsjöodjuret har legat på botten i svalkan. Allt detta givetvis därför att det har varit för varmt och för varmt för länge."

När han skriver detta har hösten gjort den första framstöten med svalare och friskare luft.

"Utanför skolhuset har man börjat ställa cyklar. Det är alltså sant. Värmen är slut...
Låt oss inte förneka det. Det är bara att bita i den sura strömmingen och följa almanackan trots allt."

Än är dock inte sommaren slut och tids nog kommer inlandsisen. Ty roligare än så här blir det inte. Getingar och andra sommarplågor till trots.

Stärkande läsning

2010-08-12T08:01:00.003+02:00

Drabbad av en sommarförkylning behövde jag något välbekant och stärkande att läsa. Stegade jag så fram mot mitt husapotek. Där finns framför allt Stig Claesson, Pär Rådström och Claes Hylinger.
Jag tog fram Sommargästerna av Pär Rådström och Blues för mr Shelley av Slas. I den sistnämnda finns det lämpligt nog en liten novell som heter "Jag blir sjuk".

Berättaren känner sig sjuk och går till sin atelje som ligger i närheten.

"Tog jag alltså en god bok ur min magra bokhylla. En målare bör ha en mager bokhylla. Lade mig att läsa. Jag läste några sidor nonchalant svenska och upptäckte att jag själv skrivit boken. Jag kände mig sjukare. Jag låg och tittade på en tavla som jag målat själv och huvudvärken tilltog."

Själv kände jag mig dock lite piggare. Se där vad läsning av skönlitteratur kan göra.

Stalins kossor

2010-08-09T17:31:00.003+02:00

Stalins kossor är Sofi Oksanens debutroman från 2003. Hennes senaste bok, Utrensning, fick Nordiska rådets litteraturpris tidigare i år.
Gemensamt för böckerna är att de berör Estlands moderna historia. Ett annat tema är kvinnors utsatthet.

I Stalins kossor får vi möta finsk-estniska Anna. Mamman är estniska och pappan finländare.
Anna lider av bulimi. Maten kontrollerar i princip hennes liv. Beskrivningarna av ätstörningarna är fysiskt påtagliga. Man förstår vilket helvete det måste vara.

För Annas mamma är det viktigt att dölja det estniska ursprunget. Estniska kvinnor kallades nämligen för rysshoror i Finland och sågs med förakt.

Som barn förstår inte Anna mammans synsätt. Hon funderar mycket över synen på kvinnor och kvinnors utsatthet. Kanske kan man söka orsaken till ätstörningarna här.

Skildringarna av Annas uppväxt varvas med skildringar av mammans släkthistoria i Estland. Om pappan får vi inte veta så mycket. Han nämns aldrig vid namn. Kallas bara för finnen eller pappsen.

Sofi Oksanen skriver en flyhänt prosa som det är en fröjd att läsa.

Den store Gatsby

2010-08-02T12:06:00.004+02:00

En bok som jag länge tänkt läsa är Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald. Nu på semestern blev det äntligen av.
Boken kom tidigare i år i en ny översättning på förlaget Bakhåll. Översättare är Christian Ekvall.

Miljön är tjugotalets New York. Personerna är de vackra och de förmögna med sina partyn och snabba bilar.
Titelpersonen Gatsby är den mest omtalade av de alla. Han bor i en ståtlig villa på Long Island där han håller de häftigaste festerna där alla vill vara med.

Det som tilltalar mig mest är just skildringarna av det här upphaussade jetsetlivet och beskrivningen av personen Gatsby. För omgivningen är han lite av en gåta. Var kommer han i från egentligen?

Boken är en verklig amerikansk klassiker.

Vad är konst?

2010-07-31T10:19:00.003+02:00

Vad är konst? En fråga som väcker många starka känslor. Jag har bekanta som får något vilt i blicken när frågan kommer på tal. Det behöver inte vara så känsligt.

Stig Claesson och Werner Aspenström möttes en gång på en vernissage.

"Vi talade om konst och vad konst egentligen var. Det visste Werner Aspenström bestämt.
Han sa: Vid en skola i Norge fick tioåringar i nån landsortsskola i uppdrag att skriva ett svar på frågan Vad är konst.
En flicka skrev: Konst är sånt man hänger på väggarna eller ställer i parker och som tillverkas i Oslo." (Vad man ser och hedrar, 1998)

Det finns inte mycket mer att tillägga.

Söderbergstaty

2010-07-30T16:52:00.003+02:00

Den elfte september invigs en staty föreställande Hjalmar Söderberg i Humlegården i Stockholm.
Konstnären är Peter Linde. Statyn har bekostats av Hjalmar Söderbergsällskapet med hjälp av donationer.
Sällskapet skänker statyn till Stockholms stad.

Läs mer här:

Svenska Dagbladet

Har ni läst novellen Tuschritningen? Den har en typisk söderbergsk ton. Inledningen är så här:

"En aprildag för många år sedan, på den tid då jag ännu undrade över livets mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för att köpa en cigarr."

Berättaren visar sedan flickan som står i butiken en liten tuschteckning han tycker är vacker.
Flickan undrar vad den betyder.

"...ingenting särskilt, svarade jag. Det är bara ett landskap."

Flickan envisas och vill veta vad det betyder. Hon tror att mannen vill göra narr av henne genom att inte säga vad bilden betyder, bara för att hon inte har någon bildning.

"Vad skulle jag svara? Jag skulle givit mycket för att kunna säga henne vad den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju ingenting!

Ja det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper dem i en annan bod, och jag undrar nu icke längre över livets mening; men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den."

En ros är en ros...

2010-07-27T19:10:00.012+02:00

Om ni kommer ihåg så planterade jag en rosbuske i våras. Dagen innan jag åkte på semester började den första knoppen slå ut som ni ser på bilden.
När jag kom tillbaka 10 dagar senare hade alla blommor i det närmaste blommat över. Dålig timing!

VM i fotboll

2010-06-14T11:59:00.005+02:00

VM i fotboll pågår för fullt och jag kan inte avhålla mig från att skriva något om fotboll.
Intresset för fotboll har jag med mig från det jag var liten grabb hemma i byn. Vi kickade boll för jämnan och när det någon gång visades direktsänd fotboll i televisionen satt jag klistrad framför apparaten. Intresset har dock svalnat något med åren. Men när det är VM kan jag inte låta bli att titta.
Det första mästerskapet som jag har vissa minnesbilder av är Mexiko 1970. Främst är det finalen och Pelés uppvisning jag minns. Självklart också Ronnie Hellströms snöpliga miss i matchen mot Italien. Eller minns jag det på grund av att jag har sett otaliga repriseringar av händelsen? (se inlägget om Kjell Espmark)

Det de flesta idag minns eller pratar om är Sveriges brons 1994. En osannolik och imponerande prestation.
Men det är framför allt VM 1974 i Västtyskland som jag har starkast emotionella minnen av. Ralf Edströms mål mot Västtyskland, Bengt Grives kommentar om vad klockan var, Björn Nordqvists match i matchen mot Johan Cruyff, Staffan Tappers straffmiss mot Polen och inte minst finalen mellan Holland och Västtyskland.

Jag glömmer heller aldrig matchen mot Uruguay när Ralf Edström gjorde två mål och Sverige vann med 3-0. Det var den 23 juni och vädret bör ha varit ganska bra eftersom jag minns att jag kom direkt från badstranden när matchen började. Jag var ensam hemma och satt på golvet framför tv-apparaten. När Sverige äntligen gjorde mål skrek jag rakt ut samtidigt som glädjetårarna började trilla nerför kinderna.

Nu hoppas jag att Spanien går långt i det här mästerskapet. De spelar i sina bästa stunder den vackraste fotbollen.

Jag har aldrig varit så intresserad av att läsa om fotboll. En bok kan jag i alla fall rekommendera och det är Fever Pitch av Nick Hornby.
Den handlar om hur det är att vara en inbiten supporter till ett engelskt ligalag. I det här fallet Arsenal. För övrigt mitt eget favoritlag i England.

Senaste veckans läsning

2010-06-07T10:22:00.003+02:00

Jag läste inte ut Aris Fioretos bok Den siste greken. Det var något som inte kändes rätt. Det finns passager som är både roliga och välskrivna, men jag fastnade inte för den.

Däremot kändes Ian McEwans nya bok Solar helt rätt redan från början. Jag har kommit halvvägs nu. Den har ännu inte kommit ut på svenska.

Fredrik Lindströms diktsamling/bekännelser, Evolutionen och jag kommer inte överens, är ganska trevlig och sympatisk. Ingen märkvärdig lyrik utan mer vardagliga observationer och funderingar. En ganska typisk dikt är följande:

Framgång

Evolutionen mäter framgång
i avkomlingarna
och inget annat,
deras antal och kvalitet.

Det känns så
primitivt,
tycker jag,
den bryr sej inte alls
om att jag har
varit på TV
eller att jag kände
Povel Ramel
lite grann.

Jag håller också på med Andres Lokkos samlade verk i två tegelstensvolymer.
Han skriver väldigt bra. Även om man inte har samma hängivna intresse för musik som Lokko har man utbyte av läsningen. Det ska sägas att han inte bara skriver om musik, utan det finns texter om annat också.

Minnena ljuger

2010-06-02T11:46:00.004+02:00

Det här med minnen är inte alldeles enkelt. Saker man tror sig minnas tydligt har kanske en helt annan innebörd än man först anar.

Kjell Espmarks nya bok, Minnena ljuger, handlar om just det här.

Varje kapitel baseras på en minnesbild som författaren sedan vrider och vänder på. Stämmer det här verkligen? Har inte minnet färgats av senare upplevelser och känslor?

Ibland finns ett fotografi med som stöd.

Trots att han inte tänkte skriva någon självbiografi är det just det han har gjort. Vi får en ganska bra bild av författaren med hjälp av minnesbilderna han försöker dissekera. Han skriver dessutom som vanligt mycket bra. Stilen är enkel och pregnant. Inte ett ord för mycket eller för lite.

Boken rekommenderas varmt.

Idétorka

2010-06-01T14:29:00.004+02:00

Ibland blir det stopp i skrivarverkstaden. Ideerna står inte längre på rad och väntar på att bli nedtecknade. Det kan vara en kombination av lättja och idétorka. Men för att framstå i lite bättre dager vill jag citera den engelska författarinnan George Eliot:

"Välsignad är den som avstår att bevisa det faktum att han inte har något att säga."

(min översättning)

Birgit Nilsson sjunger Aida

2010-05-23T19:19:00.005+02:00

I veckan som gick blev jag tipsad om en musiktjänst på Internet, Grooveshark.
Den fungerar som Spotify, men man behöver inte vara registrerad som användare. Man kan, om man vill, registrera sig och får då tillgång till några extra funktioner, som att spara spellistor.

Här finns all möjlig musik. Just nu lyssnar jag till Aida med Birgit Nilsson i huvudrollen. Inspelningen är från 1965 och utgiven av EMI.
Radames roll sjungs av Franco Corelli och dirigent är Zubin Mehta.

Fritiof i Arkadien

2010-05-19T09:22:00.005+02:00

En av mina favoritpoeter är Evert Taube. Många av hans texter är stor lyrik.
Han sågs till en början lite över axeln och betraktades mest som vissångare och estradör. Hans egen självbild var dock en annan. Han ville bli betraktad som seriös författare. Det dröjde dock till 1950-talet innan han fick den uppmärksamhet från kulturetablissemanget som han förtjänade.
Då var det namn som Lars Forssell och Gunnar Ekelöf som propagerade för honom.

Jag kom att tänka på detta när jag nyligen läste Lars Lönnroths memoarbok Dörrar till främmande rum. En mycket bra bok för övrigt.
Han skriver där om hur han kom att ändra sin syn på Evert Taube. Det var i samband med ett möte med den store poeten Ekelöf. Mötet ägde rum hemma hos Olof Lagercrantz, Lönnroths morbror. Både Olof och Lars talade nedvärderande om Taube. Till Lönnroths stora överraskning hyllade Ekelöf Taube som en av de stora.

Under sin tid som litteraturprofessor i Göteborg startade Lönnroth sedan olika forskningsprojekt om Taube.
Numera är det ingen som förnekar Taubes storhet som poet och författare.

En av mina favoriter är Fritiof i Arkadien med rader som dessa:

"På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och Provencalska bergens blåa bård.
Där doftar caprifolium och fläder,
där kan man vandra utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård."

Frank Capra

2010-05-18T07:22:00.001+02:00

Den 18 maj 1897 föddes den amerikanske filmregissören Frank Capra i den lilla staden Bisacquino på Sicillien. Han kom till USA tillsammans med föräldrar och tre syskon 1903.

Han blev känd som en humanistisk filmskapare med syftet att inspirera åskådaren. Enligt svenska Wikipedia var det han som uppfann feel good-filmen. Kännetecknande för hans finaste filmer är att de är ganska sentimentala och att det ofta finns en hjälte som kämpar mot etablissemanget och för den lilla människan.

Min Capra-favorit är It's a wonderful life (Livet är underbart) från 1946. Den har blivit något av julfilmernas julfilm.

Några andra betydande filmer är:

It happened one night (1934)
Mr. Deeds goes to town (1936)
Mr. Smith goes to Washington (1939)
Arsenic and old lace (1943)

Att odla sin trädgård

2010-05-09T16:08:00.009+02:00

I dag har jag följt Voltaires råd. Detta i en bokstavlig mening. Jag har nämligen planterat en ros. Naturligtvis en ros med litterär anknytning, Astrid Lindgren. Det är en relativt ny sort som jag hoppas ska blomma rikligt i sommar.

Veckans Povel har också viss trädgårdsanknytning, Plommon.

"Det ena det är gult och det andra det är blått.
Men det tredje vill jag helst ej förtära.
Det är så rysligt fult och det smakar inte gott.
Det har legat här rätt länge min kära."

Texten är skriven till melodin Får jag lämna några blommor. Musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh och den ursprungliga dikten skrevs naturligtvis av Nils Ferlin.

Språket är Gud

2010-05-08T11:58:00.004+02:00

Språket är Gud
Bengt Jangfeldt
Wahlström & Widstrand, 2010

Den här månaden skulle Joseph Brodsky ha fyllt sjuttio år. Han dog i januari 1996. Denna grymma månad januari. Alexander Pusjkin dog den 29 januari 1837 och Fjodor Dostojevskij den 28 januari 1881.

Man skulle kunna citera Audens ord om W. B. Yeats, som också han dog en januaridag; "He disappeared in the dead of winter"

Under större delen av sitt vuxna liv levde Brodsky med vetskapen att han när som helst kunde dö i en hjärtinfarkt, "Infarktis".

"Jag har beskyllts för allting utom väderleken
och varit duktig på att trampa mig själv i dyn.
Men snart skall jag, sägs det, lägga alla hederstecken
på hyllan och förvandlas till en stjärna i skyn."
(Tapto 1994)

Bengt Jangfeldt har tidigare skrivit hyllade biografier om Axel Munthe och Vladimir Majakovskij. Nu har han skrivit en personlig bok om sin vän Brodsky. Han vill inte kalla det för biografi. Undertiteln är "Anteckningar om Joseph Brodsky."

Brodsky växte upp i dåvarande Leningrad i Sovjet-Unionen. Han tvingades i exil 1972. Han bosatte sig så småningom i New York, och blev sedermera amerikansk medborgare.

Jangfeldt ger oss inblickar i Brodskys liv, men han gläntar också på locket till poetens verktygslåda.
Bokens titel är symptomatisk för Brodskys syn på språket. Språket står över allt annat. Hans älsklingspoet, W. H. Auden skrev en gång; "Tiden avgudar språket".
Audens ord blev avgörande för Brodskys syn på poesin och språket.
För Brodsky betydde poesin allt. Poesin var en högre form av mänsklig aktivitet.

Förlossningen

2010-05-07T11:16:00.006+02:00

Måns Wadensjö fick 2010 års Katapultpris för bästa skönlitterära debut 2009.

"Det är inte en förlossning i sig som är i fokus, det är vad som dagligen händer på avdelningen som ges metaforisk och emblematisk karaktär - alla de i sig vardagliga skeendena där utgör en port mot livet." (ur juryns motivering)

Förlossningen (Modernista) är en kort roman på 80 sidor om livet på förlossningen och om de synliga och osynliga regler som håller i hop verksamheten. En liten bok om ett stort ämne skriven på en prosa som är både lugn och vardaglig. Att en tjugoåring har ett så säkert grepp om sina stilmedel är imponerande.

E-böcker och läsplattor

2010-05-06T16:15:00.003+02:00

dn.se har i dag en artikel om e-böcker och läsplattor. Det är sajten Bokhora som gjort en undersökning bland sina läsare om e-böcker och läsplattor. Av de som svarat på enkäten hade tjugo procent någon gång läst en e-bok, men endast sju procent hade använt en läsplatta.

Det verkar alltså fortfarande vara ett svagt intresse för läsplattor. Det kan i och för sig bero på att det inte har funnits några vettiga alternativ på den svenska marknaden förrän ganska nyligen. I vintras lanserade Norstedts och Bonniers varsin läsplatta. Nu finns också Apples Ipad.

Intresset för e-böcker finns i alla fall. Antalet nedladdningar av e-böcker på Falu stadsbibliotek ökar konstant. Det borde alltså finnas en marknad för läsplattor. Nu börjar de också få ett format som nästan är läsvänligt. Fast bara nästan.
Jag kan se fördelen med att kunna ha ett litet minibibliotek i digital form som är lättillgängligt men vill helst fortfarande ha den tryckta boken.

Kalla mig gärna bakåtsträvare.

Vad man ser och hedrar

2010-05-04T21:35:00.004+02:00

Det kan vara en grannlaga uppgift att prata om eller presentera böcker. Man kan ha de godaste intentioner och önskningar om att nå fram med sitt budskap. Men dessa förhoppningar kan lika gärna sjunka i hop och förvandlas till intet likt en nybakad sufflé om man inte har det rätta handlaget.

Stig Claesson skriver i sin bok, Vad man ser och hedrar (Bonniers 1998), om ett mindre lyckat bokprat.

Det är första april och Stig lyssnar på lokalradion och tycker att de lyckats bra med aprilskämtet. Så småningom inser han att det inte är ett skämt utan den som talar är djupt allvarlig.
Det är en litteraturvetare som håller på att analysera Dostojevskijs bok Anteckningar från ett källarhål. En av Stigs favoritböcker.

"Han är lika allvarlig som en schweizisk pacifist..." (Allvarligare kan man tydligen inte bli.)

"Känner man inte till boken får man för sig att den är tjock som en bibel och tråkig som Svenska fosterlandsstiftelsens årsberättelse. Ingen lyssnare kommer att köpa boken eller ens låna den på bibliotek."

Stig blir förbannad.

"Jag beslutar att ta mig en promenad och skälla ut en granbuske."

Tidningen Vi

2010-05-03T07:46:00.000+02:00

Jag vill gärna slå ett slag för tidningen Vi. Den har de senaste åren bara blivit bättre och bättre. Varje nummer innehåller intressanta och spännande reportage och intervjuer.

Det som intresserar mig mest är kulturavdelningen. Där finns ett flertal mycket goda skribenter.

I det senaste numret, nr. 5, finns en välskriven artikel av Jerker Virdborg om Fredrik Reinfeldt. Men det bidrag som framför allt fick mig att skriva detta inlägg är Peter Fröberg Idlings recension av Kjell Espmarks senaste bok, Minnena ljuger.

Jag vill läsa boken nu!

Omläsning av böcker

2010-05-02T13:34:00.004+02:00

Det ligger en njutning i omläsningar av vissa böcker. Känslan att hitta nya djup i en text och få nya infallsvinklar och perspektiv.

Kännetecknande för ett riktigt konstverk är att det öppnar upp för nya tolkningar ju mer man lär känna det.

Men även till synes enklare texter kan ha egenskaper som gör att de lever även efter flera omläsningar.

I bland läser man om vissa stycken i en bok därför att de är särskilt vackra eller lustfyllda. Man samlar på sig ett erfarenhetsbibliotek av litterära texter. Kanske till och med en verktygslåda att ta till när livet känns extra besvärligt.

De som inte läser om böcker hänvisar ofta till att tiden inte räcker till. Det finns så mycket man har oläst.

Nu är det ju så att även om man bara läser varje bok en gång, hinner man ändå inte läsa så många som man skulle ha önskat under en livstid.

Är det då inte bättre att läsa något färre böcker, men läsa dem väl i stället. Hoppa över de umbärliga böckerna och koncentrera dig på de som vill dig något.

I sin bok "Om konsten att läsa och skriva" citerar Olof Lagercrantz den amerikanske författaren Henry James:

"Flertalet människor ser på en roman som en pudding. De läser den - äter upp den - så är det inget mer med det."

Visst tillhör jag i bland puddingläsarna. I arbetet som bibliotekarie försöker man hålla sig flytande i den strida bokutgivningsströmmen.

Men att i längden låta den ena boken avlösa den andra utan att det ger mig något annat än förströelse för stunden känns ganska meningslöst.

I världslitteraturen finns vidunderligt vackra, lyriska, roliga, utmanande och lärorika passager som gör livet lite lättare att leva.

Veckans Povel

2010-05-02T13:27:00.002+02:00

"Jag ska köpa nya fiskar, ty dom gamla har tatt slut,
och jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut..."

(The gräsänkling blues)

Platsens ande

2010-04-28T07:57:00.001+02:00

Det finns platser som påverkar en människa mer än andra. Man känner en längtan och blir berörd på ett särskilt sätt. Det kan vara en plats från barndomen eller en nyupptäct plats som väcker speciella känslor.

Den här bilden är tagen på en plats som alltid har lockat mig. Det är ingen märkvärdig plats på något sätt; en vik vid en insjö i skogen. Men jag vet inte hur många synopsis till pjäser och noveller jag funderat ut med denna plats som utgångspunkt. Alla efter samma mall, pojke möter flicka.

I Sara Stridsbergs nya roman, Darling River, finns en mening som etsat sig fast:

"I ett fotografi finns en personlig historia begravd under ett täcke av snö"

På samma sätt tror jag det är med dessa platser.

Romantiska komedier

2010-04-27T14:22:00.009+02:00

Jag har alltid haft en förkärlek för romantiska komedier. Allt från de gamla klassikerna med Cary Grant och Katherine Hepburn till Notting Hill och allt vad de heter.

Häromdagen sände Kulturradion i P1 ett intressant program om denna filmgenre. Det var programmets redaktör Annelie Dufva som samtalade med Andres Lokko.

En perfekt poplåt är inte längre än 3.10 min. Består av refräng, brygga, refräng, brygga, refräng, refräng, refräng...

Utmaningen är att skapa något nytt och genialt inom denna mall. Enligt Andres Lokko gäller motsvarande vid inspelningen av en romantisk komedi. Man måste kunna hantera vissa givna förutsättningar.

Programmet finns på Sveriges Radios hemsida ännu några veckor.

Darling River

2010-04-26T14:04:00.005+02:00

Sara Stridsberg har i sina tidigare romaner utgått från verkliga personer. Happy Sally handlade om kanalsimmerskan Sally Bauer, Drömfakulteten om Valerie Solana.

I sin nya bok, Darling River, varierar hon teman från Vladimir Nabokovs skandalsuccé Lolita.

Den unga flickan som är ute på nattliga bilfärder med sin far, kvinnan som dör i barnsäng, en mor som gör planlösa resor samt en aphona som utsätts för ett olika experiment.

Den är skriven på en bländande prosa. Trots de i bland hjärtskärande beskrivningarna av kvinnlig utsatthet är det en betvingande läsning.

Veckans Povel

2010-04-25T08:27:00.006+02:00

"med dadelkladdig hand
ska jag smeka dig i bland

jag är oljerik och snäll
gokväll, gokväll, gokväll"

(Schejken)

Curlingföräldrar påverkar bokutgivning

2010-04-24T13:11:00.003+02:00

Det pågår en intressant diskussion om utgivningen av barnlitteratur. Har förlagen blivit fegare? Utövar de rentav censur?
Författaren Ulf Stark medverkade i Rapport morgon i slutet av mars. Han menade att det har skett en förändring på senare år. Han pekade på feghet från förlagen. Man vill undvika alkohol, rökning och svordomar. Om en vuxen cyklar måste han ha hjälm.
Gunilla Bergström intervjuades i Aktuellt den 23/4. Hon menade, liksom Ulf Stark, att förlagen blivit ängsligare nu, jämfört med när Alfons Åberg först gavs ut. Pappa Åberg röker ju pipa. Det kanske han inte hade fått göra idag.
Hon sa också att pappa Åberg inte ska ses som en förebild, utan som en vanlig pappa. Hon avslutade med att säga att barnböcker inte ska vara läroböcker.

Förlagschef Ann Nilsson Sköld menar att förlagen tvärtom tänjer mer på gränserna än vad de gjorde tidigare. Det finns nästan inget ämne man inte kan skriva om.
Däremot är man kanske känsligare för vad föräldrar ska tycka.

Nu närmar vi oss en intressant punkt. Bokutgivning är naturligtvis en kommersiell verksamhet. Det måste finnas ekonomi i det. Därför vill man inte stöta sig med överbeskyddande föräldrar och lärare som helst vill att barnen ska få ta del av något uppbyggligt. Den gamla idéen om att litteraturen ska fostra finns kvar, och böckerna ska ju trots allt säljas.
Därför resonerar förlag och bokklubbar utifrån aspekten vad vill folk köpa, vilken typ av böcker efterfrågas.
Ulf Stark menade att böckerna ska stå på barnets sida, inte vara en ställföreträdande vuxen.
Han vill skriva inifrån, sedan får det söka sin publik.

Eller för att citera Lennart Hellsing:

"All pedagogisk konst är dålig konst - och all god konst är pedagogisk."

Frank Sinatra

2010-04-22T21:09:00.005+02:00

Platsen är the Copa room på Sands hotel i Las Vegas, Nevada. Året är 1966. Någon gång i januari eller februari. Klockan närmar sig halv nio på kvällen.

Efter att ha blivit introducerad kliver Frank Sinatra ut på scenen. Count Basie lägger några tunga ackord och orkestern följer med i "Come fly with me".

Sedan följer ett pärlband av klassiker från den amerikanska sångboken. Det svänger ordentligt.

Till och med så pass att Sinatra innan ett instrumentalparti i "I've got You under my skin" yttrar de famösa orden:

" we're gonna take this building... and move it 3 feet... in that direction...hold on to your handbags."

Showerna med Count Basies orkester i Las Vegas hör till Sinatras bästa framträdanden. För alla intresserade finns det en box med den ovan nämnda och andra Las Vegas-konserter. Den består av 4 CD och 1 DVD. Boxen kom ut 2006 på Reprise.

Frank Sinatra är en av mina favoritartister alla kategorier. Han besatt en oerhörd musikalitet, kunde leverera en text och hade humor. Han var inte så dålig som skådespelare heller. Ni har väl sett "Härifrån till evigheten"?

Oops, jag glömde visst!

2010-04-20T13:54:00.003+02:00

Alla som jobbar på bibliotek vet att det finns slarviga låntagare. Bortförklaringarna man kan få höra är ibland ganska fantasifulla.
Detta är ingen ny företeelse. På dn.se kan man idag läsa om att självaste George Washington, Amerikas förste president, hade svårt att hålla koll på sina låneböcker.
Den 5:e oktober 1789 lånade han två böcker som skulle lämnas tillbaka 1 månad senare.
De är fortfarande inte tillbaka, enligt en gammal liggare man nu har funnit.
Ingenting är nytt under solen som Predikaren sa redan för tvåtusen år sedan.

Sofi Oksanen

2010-04-18T14:12:00.005+02:00

Sofi Oksanens senaste roman- Utrensning - belönades nyligen med Nordiska rådets litteraturpris. Efter avslutad läsning förstår jag juryns upprymdhet.
Det är helt enkelt en mycket bra roman. Hennes språk är så självklart lysande att man baxnar.
Boken är också välkomponerad. Det är romankonst på hög nivå.

I centrum står två kvinnor ur skilda generationer, men med likartade öden. Som läsare förstår vi så småningom att det är mer än slumpen som fört dem samman. Författaren gestaltar deras liv med återblickar och kast i olika riktningar. Det är en väv som i efterhand framstår som helt självklar.
Samtidigt som romanen beskriver två på sitt sätt starka kvinnor, blir den också en skildring av den estniska erfarenheten av sovjetisk ockupation från krigsslutet och fram till 1990-talets början.

Mitt första bibliotek

2010-04-15T07:05:00.001+02:00

Jag växte upp i en liten by. Den var väl som byar är mest. Ett villasamhälle med två hyreshus och en affär. Fotbollsplan och en badsjö inom cykelavstånd. Gammal jordbruksbygd.
Det speciella med min by och grannbyn var alla textilfabrikerna. På reklamsvenska kallas bygden för Sveriges trikåcentrum.
Författaren Stig Claesson, vars mamma för övrigt växte upp i samma socken, skriver i Västgötalagret:
"I varenda bondgård i Kinds härad i Västergötland fanns det en stickmaskin".
Kanske en överdrift, men varför inte.
I grannbyn låg skolan och biblioteket. På biblioteket jobbade Sture. Han var textilarbetare, så klart, när han inte lånade ut böcker. Biblioteket var öppet två kvällar i veckan.
Lokalen var inte särskilt stor. En disk i anslutning till entrén. Till vänster låg barnavdelningen.
När jag var liten lånade jag mest serieböcker. Jag minns inte om Sture hade några synpunkter på vad vi läste.
Långt senare när jag lånade Esaias Tegnérs Frithiofs saga minns jag att Sture citerade ur inledningsstrofen när jag lade boken på disken för att få den stämplad.

"Där växte uti Hildings gård
två plantor under fostrarns vård."

Trots sin enkla bakgrund var han relativt beläst. Hur många nyutbildade bibliotekarier kan idag citera ur de klassiska litterära verken?

Citizen Schein

2010-04-14T17:07:00.004+02:00

Harry Scheins karriär är en av de märkligare. Han kommer till Sverige som fjortonåring 1939 för att undkomma nazisternas förföljelser i Österrike. Han har ett "J" i passet då familjen är av judisk börd.
Den första tiden får han arbeta som dräng i småland. Så småningom börjar han studera och tar examen som kemiingenjör. Han tar senare patent på en vattenreningsmetod och arbetar i en firma som han senare övertar. I slutet av 50-talet säljer han företaget och blir ekonomiskt oberoende.

Samtidigt skriver han för olika tidningar och tidskrifter. Framförallt om film i BLM.

I och med giftermålet med skådespelerskan Ingrid Thulin 1956 blir han känd för en större allmänhet. Resten av livet tillbringar han i rampljuset som en skarp intellektuell kulturpersonlighet med kontakter inom den yttersta politiska eliten.
Mest känd blir han kanske som skapare av filmreformen i början av 1960-talet. Filminstitutet kommer till och Schein blir dess förste VD.

Nu har det skrivits en biografi, med namnet Citizen Schein, om denne mångfacetterade man. Boken är utgiven i serien Mediehistoriskt arkiv. Lars Ilshammar, Pelle Snickars och Per Vesterlund står som redaktörer.

Boken är intressant som biografi samtidigt som den blir en berättelse om svensk kultur- och mediepolitik under efterkrigstiden.

Harry Schein avled 2006.

Hjalmar Söderberg

2010-04-12T07:00:00.001+02:00

Jag har tidigare skrivit om litterära inspirationskällor. Nu har turen kom till en av de första och kanske viktigaste. Hjalmar Söderberg.
Dåförtiden fick man läsa Söderberg i gymnasiet. Det kanske är så fortfarande. I alla fall så blev jag gripen av stilen och attityden. Det melankoliska utifrånperspektivet.
Det gick så långt att jag vid vår sista uppsatsskrivning i trean skrev en novell i Söderbergs anda.
Jag har inte kvar den. Som jag minns det handlade den om en man som gör ett återbesök i sin barndomsstad. Han har inte varit där på flera år. Han kliver av tåget, flanerar (så klart!) runt i stan. Sedan sätter han sig på en bänk och minns. (Det låter som ett dunderpekoral idag)

Tyvärr blev uppsatsen underkänd. Detta ämne fanns nämligen inte med bland möjliga ämnen att skriva om. Vår svensklärare skyndade sig dock att säga, att det var på formalistiska grunder den blivit underkänd. Den hade som han sa; "litterära kvaliteter".

Det är inte lätt att vara ung. Eller för att citera Hjalmar Söderberg: "Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djäfligt."

Citatet är från novellen Det mörknar öfver vägen.

Leonard Cohen igen

2010-04-11T18:58:00.002+02:00

Tack Sölve för kommentaren på förra inlägget om Leonard Cohen. Här kommer en bonus för alla som gillar Cohen.
1988 såg jag honom på Roskildefestivalen. Som jag minns det var det en magisk konsert. Han hade nyss släppt en ny skiva och fått många nya yngre fans.
Nu har jag hittat inspelningar från konserten på Youtube. Här är ett smakprov. Ljud- och bildkvaliteten är tyvärr inte den bästa.

Alla dessa dagar

2010-04-08T17:26:00.006+02:00

Det har kommit en hel serie böcker som listar allt ifrån böcker man ska läsa, byggnader man måste se och filmer man inte bör missa. De heter alla någonting med 1.001. Nu har det kommit en ny och den heter 1.001 dagar som förändrade världen.
Boken listar händelser i kronologisk ordning. Den börjar med Big bang och slutar med installationen av president Barack Obama den 20 januari 2009.
Däremellan kan vi till exempel läsa om när Rikard Lejonhjärta togs till fånga av hertigen av Österrike den 21 december 1192, publiceringen av Cervantes mästerverk Don Quijote i januari 1605. Vi får också veta att den första animerade kortfilmen, Steamboat Willie, visades för publik första gången 18 november 1928.

Man kan fråga sig vilka urvalskriterier författarna har använt. Det blir ju ofta bli tämligen eurocentrerat i den här typen av böcker.
Man förstår ändå att redaktionen har diskuterat dessa farhågor. I förordet skriver man att det här är en lista för vår tid, och att framtida historiker kan komma att revidera vår syn på vilka händelser som verkligen har format vår värld. De kan se andra strömningar i historien.

Med dessa reservationer tycker jag ändå att boken kan fungera som inspiration till att kanske läsa andra böcker som ger mer fördjupning.

I sista minuten

2010-04-07T08:00:00.003+02:00

En film med Cary Grant och vackra Eva Marie Saint är aldrig fel. Särskilt inte om det handlar om en av Alfred Hitchcocks bästa filmer, North by northwest (I sista minuten) från 1959.
Reklammakaren Roger Thornhill (Grant) misstänks felaktigt för mord och tros också vara regeringsagent. Han jagas av ett gäng utländska spioner genom USA samtidigt som han försöker överleva. Han får hjälp av Eve Kendall (Saint).
Slutet är gastkramande och överraskande.

En sädesärla

2010-04-06T18:43:00.004+02:00

Alldeles nyss trippade en sädesärla förbi på gräsmattan utanför min uteplats.
Våren framskrider så sakteliga.

Bokbussar och telefonkiosker

2010-04-06T12:48:00.001+02:00

Att minnas hur det var att ringa från en telefonkiosk känns som en definitiv åldersmarkör. Känslan av den kalla bakeliten mot örat. Våndan över om myntinkastet skulle vara blockerat.
Sedan kom telefonkortet. Det är inte längre i var mans plånbok.
Frågar jag mina syskonbarn om de känner till begreppet telefonkiosk stirrar de fånigt på en, stoppar handen i fickan och plockar fram mobilen - vadå inga sms..?

I Philippe Delerms bok "Den första klunken öl och andra små njutningar" finns det faktiskt ett stycke om telefonkiosker. Boken består av korta vardagsfilosofiska betraktelser.

Det är den första klunken av ölet som räknas. "... en njutning som vetter mot oändligheten...".
Sedan dricker man för att glömma första klunken.
Minns doften av äpplen i skafferiet. Hur är det att låna på bokbussen?

Det är en liten pärla till bok att ständigt återvända till.

Cohen och Tunström

2010-04-06T07:34:00.003+02:00

Sveriges television visade en dokumentär om Leonard Cohen häromdagen. Intervjuer varvades med musik från en hyllningskonsert med olika artister som spelade Cohens låtar. Filmen var riktigt bra.
Den fick mig att tänka på hur en ung människa skapar sig en världsbild genom litteratur, konst och musik.
Leonard Cohen är just en sådan person som tidigt betydde mycket för mig. Hans texter om kärlek och kvinnor har influerat min syn på den romantiska kärleken. Speciellt låtarna Suzanne och Sisters of mercy.
Ungefär samtidigt började jag läsa Göran Tunströms bok Prästungen. Vad jag inte visste då var att Cohen och Tunström var goda vänner. De hade träffats i den grekiska övärlden i början på 60-talet.
Genom att läsa Prästungen stötte jag på Federico Garcia Lorca. Den hösten var allting grönt.

Så är det med god litteratur. Den leder hela tiden vidare.

Vårbetraktelse

2010-04-05T18:32:00.004+02:00

I dag landade en rödhake på min altan
Det roströda bröstet värmer denna kalla och snöiga vår
Bara nu inte sädesärlan dröjer
Hon som övervintrat vid Egyptens pyramider och Genesarets sjö.

Att kunna men inte vilja

2010-04-05T14:58:00.006+02:00

Har ni tillbringat många timmar i köket i helgen? Lagt in sillen, gravat laxen och griljerat lammet.

Eller har ni nöjt er med färdiglagat och sedan bläddrat i kokböcker, läst recept och tittat på pornografiska matbilder?
Sverige har ju en av världens största utgivningar av mat- och kokböcker sett till antalet invånare.
Ändå ägnar vi allt mindre tid åt själva tillredningen av maten. En intressant paradox.

Den här utvecklingen inleddes kanske redan för femtio år sedan. Då lagade vi fortfarande mat från grunden, men nya influenser började komma in.
Pär Rådström var en författare med känsla för saker i tiden. Så här skrev han lite ironiskt i Aftonbladet 1960 under rubriken En del kryddar maten - andra lagar.
"För tio år sedan förekom i detta land bara salt och peppar. 1951 kom vitlöken. Minns ni det? Det var en kuslig tid. När man gick bort fick man ett helt långfranska som någon ställt i en ugn och hällt vitlök över. Det var så det började. Det var fasansfullt. I över hundra år hade kryddorna varit bannlysta här i landet men så var det någon som ringde till Tore Wretman och droppade Basilikum och Fänkål i hans öra. Han droppade det vidare."
(Pär Rådström i press och radio, Norstedts 1968)