Sjunkande läsförståelse skrämmer

Under 2000-talet har läsförståelsen minskat bland svenska barn. Egentligen har den sjunkit de senaste fyrtio åren, men försämringen har tagit fart det senaste decenniet.
Professor Monica Rosén skyller inte enbart på skolan utan menar att vad barnen gör på sin fritid spelar stor roll. Den ökade datoranvändningen ses som en orsak.

Det är tråkiga siffror som redovisas. Vi behöver alla vara med och stimulera barns och ungas läsning på alla möjliga sätt. 

Läs mer i Dagens Nyheter.

Kampen om en ynglings själ

Jag sitter och stirrar på två porträtt. Två grafiska blad föreställande August Strindberg och Hjalmar Söderberg. De står uppställda på en chiffonjé i lagom ögonhöjd från där jag sitter och skriver, och
de får mig att tänka på en yngling jag en gång kände vars livsval påverkades av mötet med dessa herrar.

---

Det första mötet med August Strindberg ägde rum i gymnasiet i form av den märkliga pjäsen Spök-sonaten. Några tjejer i hans klass läste drama och skulle som avslutning sätta upp några scener ur nämnda pjäs. De behövde några extra personer. Han fick spela Översten och hade två repliker; ”ska ungdomen in här också?” samt det kärnfulla ”får vi ta in teet?”
Pjäsen gavs en gång i aulan inför en grupp måttligt roade kamrater.

Vid den här tiden hade dock en helt annan författare trätt in i hans liv. När han var arton år ville han nämligen bli som Hjalmar Söderberg. Eller så som han trodde att han hade varit. Melankolisk och lite trött på världen. Så kände han sig.

Det började med att man läste Pälsen i skolan. Han blev drabbad och läste fler Historietter. Det blev hans älsklingsbok. Särskilt berörd blev han av berättelsen om kandidaten som av vänlighet medverkar till att hans hjärtas utvalda förälskar sig i en annan. Han njöt i hemlighet av att känna hur kandidatens sorg blev hans egen.

Han började se världen ur flanörens synvinkel. Trots att han var blyg och tillbakadragen kände han sig mycket världsvan och sofistikerad. Detta gick hans omgivning helt förbi. Till det yttre var han fortfarande samma tonåring i t-shirt, jeans och träskor.

---

Det var nu sista terminen på gymnasiet. Man skulle skriva uppsats i svenska. Som vanligt var ämnena fastställda i förväg. Inget av dessa tilltalade honom. Han ville känna sig fri att skriva som han ville.
Det blev en liten novell i Söderbergs anda. Han anade att tilltaget inte skulle finna nåd inför läraren men kunde inte låta bli.
Berättelsen inleds med att en man stiger av tåget. Han är på besök i sin födelsestad. Han promenerar genom staden, sitter på en bänk och minns. Mycket mer är det inte.

Så kom dagen då uppsatserna lämnades tillbaka med betyg och rättningar. Mycket riktigt fick han underkänt. Läraren skyndade dock fram och beklagade att han varit tvungen att ge underbetyg trots litterära kvaliteter. Problemet var att han inte hållit sig till de fastställda ämnena.
Den uppenbara dubbelmoralen stärkte honom. Han var trots allt ganska nöjd.

Sedan gick det några år och Strindberg kom åter in i hans liv. Detta sammanföll med en mer radikal period. Han tilltalades av Strindbergs eld och passion.
Han skrattade åt perukstockarna i Röda rummet och kände med Johan i Tjänstekvinnans son.
Så kunde man också skriva och se på världen!
I efterhand insåg han att han hade haft en ganska romantisk syn på Strindbergs liv och författarskap. Det fanns andra sidor som inte var lika vackra.
Strindbergs diktning var som en främmande kontinent där man kunde ströva från den ena ytterligheten till den andra.

Det som han höll för det vackraste och viktigaste var dramatiken. Främst kammarspelen och naturligtvis Ett drömspel.

Efter några terminer vid universitetet kände han sig lite vilsen och utan mål. Han hade aldrig haft någon fastställd plan. Kanske kunde han bli författare. Men även här saknades drivkraften. Men också tron på att han kunde skriva. Det blev mest spridda anteckningar och banala dikter.
Det han aldrig tröttnade på var att läsa. Så många böcker och så lite tid.
Han började fundera på teater och film. Inte skådespelare. Hans lilla rollprestation i Spök-sonaten hade inte givit mersmak. Dessutom var han skräckslagen inför att framträda offentligt. Bort det.
Men varför inte regissör? Men hur gick man tillväga? Han började läsa böcker om teater och film.
Sedan skrev han ett brev till en teaterchef. Kunde hon kanske hjälpa honom på något sätt. Han var beredd att arbeta med vad som helst.
Efter en tid kom ett svar. Hon hade inget jobb att erbjuda. Ett sätt att få in en fot kunde vara som oavlönad regiassistent.

Han såg bara ordet oavlönad. Feg som han var vågade han inte riskera något.

Han tänkte mycket på Drömspelet. Så mycket att han till och med drömde om det. Eller snarare om ett speciellt stycke i pjäsen. Den stängda dörren som inte får öppnas. Vad doldes bakom den?
Vad menade Strindberg? Finns det hemligheter vi inte kan eller får veta något om?
I en av drömmarna hade dörren verkligen öppnats, men när han vaknade mindes han inte om något hade funnits på andra sidan.
Han skrev ner några små funderingar och scenanvisningar. Allt förlagt till hans egen tid och miljö.

Flera år senare hörde han en radioversion av Oväder i regi av Ingmar Bergman och med Erland Josephson i huvudrollen.
Han tyckte det var så bra!
Särskilt fastnade Herrns replik: - Ja, tiden går fort, när den väl har gått, men medan den pågår är den dryg...

Läsningen av Strindberg fick stor betydelse för honom. Men det var den andre som kom att betyda mest.

Ty Hjalmar Söderberg lämnade honom aldrig. Där fanns något som grep honom på djupet.
Hans bestående känsla var melankoli. Det var sådan han var. Denna känsla att flyta med i livets ström utan vare sig karta eller kompass.

---

Det börjar skymma och jag måste tända en lampa för att se tavlorna ordentligt. Men för tillfället har de slutat att berätta för mig.

Ovanför porträtten hänger förresten en teckning av Stig Claesson.
Men det är en helt annan historia.

Normans område - Jan Kjaerstad

De bästa böckerna är som segel. Det är de som gör att vi växer, de som öppnar upp något inom oss.
Att känna att man är ute på öppet vatten med fri sikt och med alla möjligheter för handen. Visst är det så.

Sedan finns böckerna som är som choklad. De som ger njutning för stunden men som bleknar bort utan att lämna några djupare avtryck.

I Jan Kjaerstads nya roman möter vi som så ofta en manlig huvudperson med särskilda gåvor. Här är det bokförläggaren John Richard Norman som har begåvats med en särskild sensibilitet för skönlitteratur och litterär kvalitet. Han vet helt enkelt om en bok är choklad eller segel.

För Norman är läsning av skönlitteratur inte en flykt undan verkligheten, utan en utvidgning av våra liv.


"Å lese er ikke en flukt inn i noe som ikke finnes, men en vandring inn i noe som ikke fantes, men som etterpå finnes."


Som de gamla romarna sa; "att segla är nödvändigt."



 
 
 
 

En fråga om bildning

Umberto Eco intervjuades i radion om bildning. Han oroades för att bildningen hamnat på undantag. Inte minst i Italien. Där är det inte bara ekonomisk kräftgång utan närmast en kulturell depression. I vissa avseenden har det förekommit en kulturell massaker.
Man inser snabbt när man läser om Silvio Berlusconi att bildning och kultur inte har hört till de prioriterade områdena i italiensk politik.
När det gäller den högre utbildningen har man gjort kurserna kortare och lättare.
Nu är detta kanske inte något unikt för Italien. Det är i linje med den brittiske sociologen Frank Furedis tes i boken "Vart har alla intellektuella tagit vägen?"

Ganska oroväckande tycker jag. Universiteten blir utbildningsanstalter i stället för utvecklande bildningsmiljöer.
Jag är rädd att samma öde kommer att drabba folkbiblioteken. Mer fokus på underhållning och de senaste trenderna i stället för folkbildning och kultur.

Umberto Ecos kärnargument var:
"Ingen demokrati utan bildning och ingen bildning utan demokrati."

Var sak på sin plats

Det har varit en ovanligt mild höst. Inte alls som i fjol då det i mitten av november var tjugo grader kallt.
Denna mildhet kan antingen ses som en välsignelse eller som upplösning av alla tings ordning.
Det finns inget som rubbar sinnet så mycket som när något är på fel plats. Man känner sig alldeles bort i väst.
"Var sak på sin plats, skridskorna i isskåpet", som det stod i Blandaren en gång i tiden.
Ta bara damen i Norrland som blev intervjuad efter att smultron mognat i hennes trädgård i mitten av oktober. Inte var hon glad eller tacksam för det. Hon såg endast det naturvidriga i att dessa sommarbär satte frukt i det varma höstvädret.
Det var lika fel som att dricka julmust på midsommarafton.
Jag erkänner att jag också ofta bara ser hur det egentligen skulle vara, i stället för hur det i själva verket är.
Är det vinter så ska det vara vinter. Hur mycket man än hatar att klä på sig lager på lager av varma kläder.

Om hur denna vinter ska bli vet vi föga. Snö eller inte snö det är frågan.
Adolph Törneros får sista ordet i frågan.
"Vi har i Sverige två årstider blott: en vit och en grön vinter."

Dubbel ordpoäng

- Har du verkligen inte, sa han.
- Nej jag har inte.
- Säkert?
- Ja det är säkert, svarade jag. Jag har ingen smartphone
eller surfmobil. Men jag har sett er. Alla ni som stirrar
intensivt på era telefoner, ej nåbara för omgivningen. Nu vet
jag vad ni gör också. Ni spelar Alfapet, eller det ni kallar
Wordfeud. Scrabble kallas det också. Alfapet var och är
ett av mina favoritspel. Därför gläder det mig att detta enkla
och lärorika spel har attraherat ett nytt segment av användare.
Han stirrade fånigt på mig. Det såg ut som att han försökte räkna
ut hur många poäng ordet segment skulle ge.
- Det finns hopp för mänskligheten, sa jag och log försiktigt.
Men nej, jag kommer inte att köpa en ny telefon i alla fall.
Däremot är du välkommen hem till mig på ett parti Alfapet.

"Boknörd". Dubbel ordpoäng!

Korparna

Årets kanske starkaste prosadebut kan mycket väl vara Korparna av Tomas Bannerhed.
I tio år skrev han på den och en enig kritikerkår har höjt den till skyarna. Det är bara att instämma i alla lovorden. Boken är en gripande skildring av en tolvårig pojkes kamp för att hävda sin självständighet och frihetslängtan.
Han vill inte ta över det småländska småjordbruket efter far och mor. 
I en intervju har författaren sagt att boken har självbiografiska drag. Han växte själv upp på en bondgård och ville tidigt bort därifrån. Han bor numera i centrala Stockholm och ser landsbygden som något man besöker; inte bebor.

Pojken Klas är besatt av fåglar. Vilket ger en fin kontrast till faderns jordnära krav på honom. Fåglarnas flykt och frihetslängtan.
Det har skrivits mycket om jordbrukets strukturrationalisering, småjordbrukens död, och landsbygdens omvandling. Men jag kan inte komma på någon som beskriver det så gripande ur barnets perspektiv.
Skildringen av förhållandet mellan den alltmer besatte fadern och pojken är mycket stark.
Läs och bedöm själva.